Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Love A lm q vi s t s p o e ti s k a exotism
och tre rader, som bilda små orimmade,
lyriskt förtätade strofer. T. ex. när Amda
Yussufs fader spörjer, vilken brudgåva
sonen vill ge sin flicka:
Son av Habesch! vad i brudskänk ger du
Sennars kungadotter, som besökt oss?
Guld och pärlor äro henne litet.
— Höge, lycklige Amharafader!
Jag Derabeas natt och Zanas svalka
ger åt svarta, sköna Nubiaflickan.
Son av Habesch! du för litet giver.
Sennars dotter älskar natt och svalka;
drottningen dock högre skänker kräver.
— Vise, kunglige Amharahjälte!
När It mig hon son och dotter föder,
fritt, som jag, hon barnen må behärska!
Jag ser intet hinder för att dessa rader
rent av kunnat vara skrivna av Runeberg,
som intresserat sig för och även påverkats
av Herders studier i de primitiva folkens
lyrik — och kanske överfört sin smak på
Almqvist, detta sista dock en ren gissning.
Här har dröjts så länge vid
»Schems-el-nihars» positiva värden, emedan
litteraturhistorikerna från och med Lysander i regel
underskattat eller negligerat dem. Vida
gynnsammare har omdömet fallit över »Arturs
jakt», vilken också är överlägsen som
avrundad och harmonisk byggnad, dessutom
rik på växlande, konstfulla versformer.
Däremot är den mindre självständig i
uppfinning och motiv, vilka ju utom till den gamla
keltiskt-franska Arturdiktningen flerstädes
återgå till Walter Scott — varjämte namn
hämtats ur Shakespeare och Ariosto och
vissa ordasätt (»bågen av Glamorgan»)
dessutom ur Ossian-poesien.
Exotismen i »Arturs jakt» vilar sålunda
mer på litterära erinringar, är mindre
Almqvists egen. Verksamt främmande ter sig
dock denna Walter Scott-studie på vers av
ridderligt medeltidsliv vid sidan t. ex. av
Frithiofsromanserna. Men det mest
almqvistoriginella torde vara versbyggnaden. Medan
annan svensk epik i romanser utformats i
allmänkända, vanligen lyriskt rimmade vers,
gör Almqvist i fyra av de fem romanserna
själv sina versformer — och lyckas bättre
därmed än i »Signora Luna». Ty dessa
brett svallande och värdiga metra äro lika
lämpliga för epik som olämpliga för ett
re-pliksnabbt drama, och deras stilfullt genom-
förda avsaknad av rim gör väl sitt för att
ge dem ett »episkt» tycke. »Arturs jakt» är
det första svenska epos vi ha i sådan form.
Att nu denna moderna eposteknik, som
skiljer sig från Oehlenschläger-Tegnérs, i
stället föregått Runebergs »Nadeschda» och
»Kung Fjalar», ha Sylwan, Söderhjelm och
undertecknad förut sökt framhålla. Mellan
»Arturs jakt» och »Kung Fjalar» ligger
frändskapen just i den gemensamma
litterära exotismen: bägge bygga på keltiska
motiv, låt vara ur olika sagokretsar. Skulle
denna frändskap ha en smula
framsuggere-rat det liknande behandlingssättet i
orimma*-de och självgjorda metra, fastän »Kung
Fjalar alltigenom består av fyrradiga strofer
med fulländat plastisk uppbyggnad som
antik lyrik och »Artur» (liksom »Nadeschda»)
av fortlöpande ostrofisk episk vers?
Allt som allt: på denna viktiga punkt i
utvecklingen av vårt romantiska epos är det
Almqvist som föregått Runeberg.
Vid sidan av de fint skiftande och
originella metra tjusar »Arturs jakt» med sin
florstunna romantiska stämningsslöja, sin
ridderliga hållning och utförandets blandning
av episk friskhet och ypperligt tecknade
enskildheter. Här äro t. ex. kungens djur,
falken Crimonne och i synnerhet vinthunden
Gloëny. I sin lyckliga stund kunde Love
vara de betagna sinnenas skald med genial
känslighet. När han förnimmer
det klara, friska, strålande, unga vattnet,
— ge icke de fyra hopade attributen även åt
oss en förnimmelse av vattnets livgivande
härlighet, starkare än den som verkligheten
ger? Det är poesiens förstoring, men det är
klar realism, som det hos Almqvist jämt kan
finnas vid sidan av det exotiska.
Så även i prosaberättelsen Palatset, men
i motsats till Arturdikten är den ett av de
mest egendomliga och extrema uttrycken för
den tendens jag här söker följa. I sin
fantastik har den varit helt verkningsfull —
medan ett kapitel om Japans politiska geografi
i »Människosläktets saga» blott är ett
knippe magra fakta — och var det naturligen
vida mer, då Japan inte som nu ryckt oss
in på livet utan stod för inbillningen som
en fjärran, hemlighetsfull, förfärlig och
sluten värld. Jag måste påminna om handlingen,
spännande och orimlig som ett filmdrama:
Richard Furumo, det almqvistska
jaktslottets berättare, har en gång i en engelsk sjö-
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
