- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
448

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrik Vetterlund

stad av äventyrslust farit med i en
hemlighetsfull vagn, som varje afton stannade vid
Hotel d’Asie och upptog passagerare, villiga
att åka utan att veta vart. Första kvällen
rör Richard vid en sidenridå inne i vagnen
— och hans fingrar sitta fast och turen
avbrytes. Andra kvällen undgår hans
nyfikenhet denna frestelse; då rullas sidenridån
plötsligt upp, och en ung dam i gult siden
och med ett exotiskt dockansikte sitter
innanför och fixerar honom med svarta och
blanka ögon — men stum. I häpnaden talar
han och har förstört situationen. Till sist
lär han sig den fulla grannlagenheten, och
på nästa färd föres han då av damen upp
till »palatset», i vars exotiska härlighet han
finner den gamle japanske handelsfurste,
flickans far, som med sina två döttrar levat
här »sjuhundra dagar». Gåtan förklaras: det
har gällt att finna en grannlaga man för
ett mer än grannlaga uppdrag. Den gamle
har överträtt sin kejsares förbud att lämna
Nippon — det fick ingen då —, men
härskaren har fått reda på hans tillflyktsort och
nu på gult siden sänt honom en befallning
att rista upp sig med sabeln. Denna ärorika
död skola han och hans döttrar undergå,
men främlingen skall inlägga kropparna i ett
lönnrum och sända sabeln oavtorkad till
Japans härskare, att denne skall se deras
lydnad. Emellertid vill Richard nu i hemlighet
rädda flickorna, icke utan samförstånd med
dem. Men när den gamle ristat upp sig
själv, kysser han sina döttrar med ett gift
på sina läppar, som dödar även dem. »En
man av hög börd har kysst sina döttrar och
det var slutets kyss de fingo», säger den
ena. »Jag ångrar att jag önskade hjälp. Vi
minnas att vi — — ha ett slut av honom,
som gav oss begynnelsen. Det är stort att
falla, när härskaren vill.» Nu är det
emellertid Almqvists mening i novellen att
reagera mot ett sådant »asiatiskt»
betraktelsesätt, mot den falska ridderlighetens, den
falska ärans gift. »Det är Asien som med
sina institutioner ännu vilar hemligt
nedtryckande över Europa», narkotiskt dövande.
Den europeiska liberalismens betraktelsesätt,
från Heine till Viktor Rydberg!

Berättelsen har många osannolikheter,
både själsliga och andra, men om dess
uttrycksfulla novellprosa var Almqvist ensam. Och
vilken sällsam poetisk fantasi dock i detta:
resorna i vagnen innan man vet, av vad folk
den unga damen med de svarta blanka
stirrande ögonen är — men framför allt
sceneriet i palatsets inre, den klagande musiken,
den underbart själfullt skildrade
speglingsscenen, de två docklika och förfinade
flickorna, aristokratiska döttrar av Nippon, de
första i vår litteratur — och den gamle
sa-murailiknande japanen, som, då han märkte
att döttrarna ville undfly döden, såg på dem
»med en tigers blick, icke en faders och
människas utan den förnämes».

Åtskilligt i Almqvists »japonaiserie»
förefaller oss numera naivt; vi veta ju bättre.
Hans hemmagjorda japanska »språkljud»
t. ex. äro knappast lyckliga. I vår tid flödar
det av japanskildring, och även utmärkta
diktare ha vi läst, som känna Japan av
självsyn, Pierre Loti, Lafcadio Hearn. Icke desto
mindre tjusar oss Törnrosskaldens fantasi
om ett Japan, äldre, förskräckligare, än mera
pittoreskt och hemlighetsruvande än det nya,
i vars verkliga själ våra samtida kunnat se
så mycket djupare.

Böjelsen för exotisk stämningsmusik — ty
så kan man ytterst kalla det — finnes
givetvis i ännu andra ting av Almqvist, men
jag slutar här. Ingen har emellertid som
han varit dragen av avståndets underbara
lockelse i tid och rum. Sin mest romantiska
kolorit får väl hans diktning därav, hans
egenartade genialitet hör ej så litet ihop
därmed. Den ger oss en poesi, som ytterst
lätt kan förfalla till affekterade trics invita
Minerva men i sina lyckliga stunder kräver
vår tacksamhet och beundran. Denna
lyckade poetiska exotism är lika berättigad som
diktarens realism, uttrycker hans väsen lika
mycket — om ej mer. Det är den jag här
främst velat peka på, min kritik har främst
varit positiv, eftersom andras enligt min
mening länge varit det för litet. Vi skola ej
låta lura oss av de falska stenarna, men de
äkta skola vi noggrant akta och bevara.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0492.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free