- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
457

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Augustinus. Ett 1500-årsminne. Av Gösta Thörnell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Augustinus

nom detta författarskap som han
vunnit sin världshistoriska betydelse.

Det epokgörande däri ligger framför
allt i den intima sammansmältningen av
antik filosofi och upplevd kristendom. I
platonska tankeformer har Augustinus
klargjort och ordnat, genom sin
personliga erfarenhet i väsentliga delar på nytt
levandegjort det kristna trosinnehållet.
Som tänkare äger han en underbar
förmåga att fullfölja en undersökning genom
alla möjligheters labyrinter för att till slut
finna en förlösande formel eller
konstatera förnuftets begränsning. Härtill
kommer en enastående psykologisk skarpblick,
varmed han tränger ned även i det
undermedvetnas hemliga djup och fångar de
inre upplevelsernas finaste nyanser.

I den stilistiska formen är den forne
retorn ett barn av sin tid med dess
förkärlek för konstfulla antiteser, symmetri
och variation, rim och klangfigurer. Man
har klandrat denna stil såsom maniererad
•—• må så vara ! Men just genom dessa
antiteser och klangfigurer får Augustinus ofta
fram en slående, stundom gripande
verkan. Man förstår, att hans samtid ej
kunde få nog av att höra och läsa honom;
man fattar, att tidens haeretici stundom
sökte undanhålla honom sina skrifter av
fruktan för hans nästan magiska
ordkonst.

Till stor del äro, som ovan antytts,
Augustini skrifter framsprungna ur kampen
mot samtidens filosofiska och teologiska
riktningar, men genom sin djupgående
läggning behålla de sin giltighet långt efter
det dessa riktningar upphört att finnas till.

Mot den akademiska skepticismen, som
tvivlade på allt och förnekade sanningens
tillgänglighet och visshetens möjlighet,
framställer han en kunskapsteori, som
många hundra år efteråt upptagits av den
nyare filosofiens grundläggare Cartesius.
Han pekar på självmedvetandet som
visshetens fasta grundval. »Gå in i dig själv,

Augustinus mottager dopet
av Ambrosiu s.

i den inre människan bor sanningen.»
»Den som förnimmer, att han tvivlar,
förnimmer något sant och är viss om denna
av honom förnumna sak. En var alltså,
som tvivlar, huruvida det ges en sanning,
äger inom sig själv något sant, på vilket
han icke kan tvivla.»

Mot manikeismens lära om ett evigt ont
förfäktar han, att det onda ej är
någonting i och för sig, utan blott fördärvet av
något i och för sig gott, och utvecklar
denna teori på ett sätt, som i djupsinne ej
överträffats.

Den vitt utbredda Donatistiska
schismen, som ville göra nådemedlens
frälsningskraft beroende av deras- förvaltares
personliga helighet, nedslår han genom
läran om kyrkan såsom Guds egen
nådesan-stalt, varuti Han själv, oberoende av de
personliga verktygens bristfällighet,
möter och frälsar sina utvalda genom ordet
och sakramenten. Detta kyrkobegrepp,
sådant han utformat och försvarat det,
består ännu väsentligen oförändrat såsom
den katolska kyrkans andliga grundfäste.

457

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free