Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Augustinus. Ett 1500-årsminne. Av Gösta Thörnell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Thorneil
Augustinus vederlägger
heretikern Fortunatus.
given anledning tala ur ögonblickets
ingivelse. En samtida levnadstecknare
berättar, huru han en gång genom en
extempo-rerad avvikelse från ämnet omvände en
maniké, som befann sig bland åhörarna.
Hans över 300 bevarade predikningar,
upptecknade efter föredraget, giva även
en modern läsare en föreställning om hans
förmåga att medrycka och gripa både
genom innehåll och form. Den senare, en
lättfattlig, men samtidigt konstfull
rimprosa, är i sin mån en föregångare till den
rimmade poesien.
Augustini författarskap har dominerat
eller befruktat det västerländska
teologiska och filosofiska tänkandet framför
allt under medeltiden, men i mångt och
mycket ända fram till våra dagar. Ännu
öser forskningen ur dess rika källa. Men
tvenne av hans verk tillhöra ej blott
vetenskapen utan mänskligheten i vidare
mening. Det ena behandlar en människosjäls
historia, det andra världshistorien.
I sina Confessiones, Bekännelser,
utgivna omkring 400, skildrar Augustinus
sin egen utveckling fram till omvändelsen
och dopet. Som bokens motto kunna
betecknas de ofta anförda orden i
inledningskapitlet : »Du har skapat oss till Dig, och
vårt hjärta är oroligt, till dess det finner
ro i Dig.» Den är litteraturhistoriens
första genomförda självanalys, efterföljd av
många andra, men av ingen upphunnen:
en rikt sammansatt själs historia, tecknad
med den kristnade andens djup och
tänkaresnillets utblickar. Olika människor ur
skilda tider hava däri funnit tankar, som
talat till deras innersta och återfunnit
glimtar av egna upplevelser. Renässansens
storheter, en Dante, en Petrarca, vittna om
dess uppbyggande och hugsvalande kraft.
I vårt århundrade och i vårt land har den
tvenne gånger utgivits i översättning —
av män ur så skilda religiösa läger som
Nathan Söderblom (1905) och Sven
Lidman (1921).
Under senare hälften av sitt episkopat
skrev Augustinus verket De civitate Dei,
Om Gudsstaten. Anledningen var en yttre
tilldragelse.
Barbarstormen hade kommit.
Västgöterna under konung Alarik hade brutit
in i Italien och omsider intagit själva Rom
samt plundrat staden under tre dagar för
att sedan åter draga sin kos. Men detta,
att den »eviga staden» dock kunnat tagas,
väckte en oerhörd bestörtning,
skamkänsla och sorg över hela Romerska riket.
Långt borta i Östern klagade kyrkofadern
Hieronymus, att »världens ljus var
utsläckt». Förvirrat sökte man efter en
anledning, en syndabock. Det gick ett
mummel, ett sorl genom riket: »Detta är
straffet för att vi övergivit de gamla gudarna.
Kristendomen bär skulden.» Det var en
återklang av samma rop som höjts i
förföljelsernas dagar, så snart en statsolycka
inträffade: »Död åt de kristna!»
Så syntes den redan officiellt
förbjudna hedendomen åter resa sitt huvud, ej
minst i Afrika, som närmast tycktes ho-
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
