Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - De psykiska sjukdomarnas frekvens och den växande kulturen. Av Viktor Wigert - En fjärils död. Av Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Wige r t
MüLI.ER sammanfattar sin optimistiska
åskådning så, att varje verkligt praktisk
åtgärd, varje uppfinning, varje upptäckt,
alla matematiska formler ha sprungit fram
ur samma inneboende, medfödda,
instinktmässigt utförda drift hos människan att i
självbevarande syfte spara psykisk kraft
och hjärnsubstans. Med rätta måste nian
med MULLER säga, att detta betraktelsesätt
verkar befriande.
Vårt nuvarande vetande tillåter oss icke
att slutgiltigt besvara de inledningsvis
gjorda frågorna, om de psykiska
sjukdomarnas antal växer med den stigande
kulturen. Vi kunna endast röra oss med
indiciebevis, och dessa äro i många
avseenden tvetydiga och varandra motsägande.
Även om pessimisterna ha starka skäl för
sin mening, äro de optimistiska
invändningarna starkt vägande.
Men även om pessimisterna ha rätt,
även om kulturen är en rullande
Jugger-nautvagn, som krossar sina tillbedjare
under sig, så kunna vi icke hejda den.
Mänskligheten söker sig högre med
samma lagbundna nödvändighet, som
behärskar alla naturens företeelser; den lyder
där en drift lika mäktig som den vilken
drar barnet till modersbröstet eller den
som förenar ynglingen med ungmön.
Mänskligheten kan icke grusa sina
kulturhärdar, kan icke återvända till
skogarna och grottorna. Det är till den
medicinska forskningen och dess resultat som vi
måste knyta våra förhoppningar om att
kunna verksamt bekämpa de psykiska
sjukdomarna.
EN FJÄRILS DÖD
AV MI LD RED THORBURN-BUSCK
En fjäril dog på min fönsterkarm.
Dess späda vingar, de spräckliga,
fladdrade hjälplöst bräckliga
ännu mot rutan solig och varm.
Det sägs att i livets sista minut
speglar ett väsen sin svinnande
bild i den evigt rinnande
tillvarons flod och förstår till slut.
Säg, fjäril, förstod ock du en sekund?
— Kände du doften från hagarna,
klövern i sensommardagarna,
frosten som tog dig i domningens blund?
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
