Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Benedetto Croce och vår tid. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Benedetto Cr oce och v år tid
historiker och på alla områden nydanande —
man förstår att det på vissa håll i vår
specialiserade tid finns en tendens att blunda för en
så överskyggande bekantskap. Man menar
kanske, att det måste vara ett fel någonstädes
i en sådan mångsidighet. —
Då man verkligen vill söka sätta sig in i
denna rika personlighet, bör man icke
försumma att ägna en tanke åt det även för
lekmannen och främlingen betagande verket om
Neapel, hemstaden, dess legender, byggnader,
släkthistorier (Storie e legende Napolitane).
Här visar sig den pietet för traditionen, den
förmåga att icke förbise livets konkreta
utgångspunkter, som hos Croce är den
sympatiska bakgrunden till hans idealistiska tanke,
till hans universella intressen. Med tydlig
tendens har författaren som motto på
inledningsstudien »Un angolo di Napoli» satt Horatius’
ord »terrarum mihi præter omnes angulus
ridet». Därmed inskärper den erfarne och
djupsinnige författaren den insikt om det
kvantitativt obetydligas värde, som många mindre
monumentala andar förneka. I särskild grad
lär man sig i Napoliboken att uppskatta
Cro-ces personliga prosastil, som är lättläst men
värdig, intim och högtidlig, med spår av den
ärevördiga klassiska periodbyggnaden, men
samtidigt modernt suggestiv. Detsamma
gäller om två andra släkt- och kulturhistoriska
arbeten med namn från Croces födelsebygd,
Pescasseroli och Montenerodomo (Croce är
född i Pescasseroli 1866). I det senare
arbetet får man följa ett italienskt samhälles
utveckling från den länge kvardröjande
feodalis-men till 1800-talets omvälvningar. I denna
utveckling intages ett betydande rum av de
båda släkterna Croce och De Thomasis. Den
pietetsfulle historiografen har vid teckningen
av de bägge inbördes befryndade släkterna
haft ett tacksamt ämne för en psykologisk
kontrastbild. De lärda juristerna och
ämbetsmännen av ätten Croce ha med rättsinne och
oförskräckthet förenat en viss dragning åt
konservativism, även om en Benedetto Croce
på Ferdinand den andres tid med kraft
motsatte sig den illa beryktade konungens
lagkränkningar. Bärarna av namnet Thomasis ha
tydligen haft mera av revolutionär
framstegsanda. Ett särskilt förnämligt porträtt får
ministern och reformatorn Giuseppe De
Thomasis; om denne berättas att han en gång
förgäves sökte förmå en underordnad att ej
betyga sin vördnad med knäfall och då inga
protester hjälpte själv intog samma ställning
och erbjöd sig att på detta sätt slutföra
audiensen. — Boken slutar med några vemodiga
ord om att man till slut mera är tidens barn
än ättens och bygdens. Dess författare har
dock som pietetsfull forskare och djärv
nydanare lyckligt förenat de bägge motsatta
släkttraditionerna.
Ett gammalt bittert ord talar om den
svenska »utländska lumpboden» — ett ännu äldre
om svenskars böjelse att anamma allt
utländskt. För icke länge sedan yttrade Carl G.
Laurin en skenbart motsatt, icke mindre kärv
mening: att svenskarnas lynne vore tillstängt
för andras goda, egenrättfärdigt och
självupptaget. I mörka stunder kan man tro att
bådadera är sant, att vi ta emot det oäkta
som bjuder ut sig själv, men göra oss blinda
för det som ligger djupare.
Få skådespel äro så bittert nedslående som
de yttre tillfälligheternas makt att förringa
ett andligt storverk. Att sådana
tillfälligheter, ovidkommande och brutala ting, fått
inflytande på de yttre linjerna av Benedetto
Croces gärning, är icke obekant. Det hör ej
hit att utreda den frågan, ej heller att klaga
över de sällsamma svårigheter som mött
försöken att i Sverige möjliggöra hans studium.
En sådan klagan skulle icke harmoniera med
mästarens eget trygga, av reklam oberörda
verk. I stället må man med glädje hälsa det
första, lovande försöket att ge oss Benedetto
Croce på svenska. Jag syftar därmed på
Klara Johansons nyss utkomna översättning
Estetiskt breviarium — ett klassiskt verk
även på svenska, vars inledning redan den
gör boken mer än läsvärd.
Den skeptiske kan nu spörja sig, om
Croces tankevärld möjligen är främmande och
svårtillgänglig och om hans resultat behövas
för vår välordnade svenska kultur. Men hans
skepticism skall snart vika. Man kan taga
nästan vilket kulturproblem som helst, som
är verkligen brännande, som har vidd och
kraft att entusiasmera för och emot, och man
skall finna hos Croce — väl icke lösningen,
men en klarnad och sammanhängande
frågeställning. Man skall där finna en förmåga att
se tingen både under de eviga sanningarnas
och det skiftande livets synvinkel.
Croce är filosof i egentlig och
betydelsefull mening. Detta enkla faktum bör
betonas starkt. Tv det saknas icke i sådana
fall de som gripas av en, ganska
förklarlig, skepsis inför det ord, som är förknip-
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
