Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
o
valet att antingen erkänna och följa de lagar,
som utesluta en tillämpning på verkligheten,
eller underkasta sig den människas
självkontroll som talar utan oansvarig tolk i eget
namn och lämnar det i borgen för sina
uppgifter, samt dragna ur denna dilemma enligt
den bekväma grundsatsen: det ena låta och
det andra icke göra.
Eljest gälla givetvis de inskränkningar i
tillförlitlighet, som Graves i sitt förut
anförda inlägg påpekat och försvarat, i
främsta rummet just memoarerna. Men på de
oavsiktliga misstagen kan man i regel taga
med lätt hand, de betyda föga, och de
förvrängningar man har att akta sig för
bottna icke i tillfälliga minnesfel utan i en
alltför hämndgirig minnesgodhet. De känslor,
som besjälat författaren inför upplevelser,
som han skildrar, kunna varken negligeras
eller övervinnas, hans värde som vittne
beror i sista hand icke heller på hans större
eller mindre okänslighet utan på den roll han
tilldelar en sinnesstämning, på den makt han
låter den få över uppfattning och
framställning. Blunden har i »Undertones of war»
med osviklig och beundransvärd styrka
genomfört en lugn och fri syn på sitt ämne;
han är långt ifrån osentimental, men han har
vetat att med en radikal åtgärd hålla
upplevelserna och de känslor, som beledsagade
dem, i sär så bestämt som detta någonsin
kan ske. Han har tagit till den
säkerhetsventil för sentimentaliteten, som oftast får
återställa jämvikten mellan människan och
hennes prövningar, och försett sin sakliga
och behärskade prosa med ett lyriskt
supplement, ett trettiotal starka och förträffliga
dikter, som han sammanfört till en särskild
avdelning i bokens slut. För så
utomordentliga säkerhetsåtgärder kan man inte prisa
Dinesen, som sannolikt inte heller har
mycken inre lyrik att behärska. Hans »No man’s
land» är visserligen på intet sätt tendensiös,
men berättarens temperament har onekligen
utan synnerligt stränga restriktioner fått
färga hans framställning. Han ser fullkomligt
subjektivt på kriget, men han ser objektivt
på sig själv; synbarligen övertygad om det
obekväma och kanske därtill utsiktslösa i att
söka lägga band på sitt lynne har han
föredragit utvägen att ge det fria tyglar och
sedan reservera sig mot det endast genom
att påpeka, att kriget helt säkert också
kunde te sig annorlunda. Därom är det
emellertid inte hans sak att yttra sig, han skild-
rar precis vad han såg just så, som han såg
det. Det humör, som han inte bemödar sig
om att dölja, röjer sig framför allt i ett
brett, soligt och en smula blasfemiskt danskt
löje. Han beskriver livligt och konkret de
hemtrevliga skyttegravarna och det friska
livet vid fronten. Han är på det stora hela
taget rätt nöjd med det. Men fysiskt väl
utrustad och hågad för kraftprov,
konstaterar han med en viss bitterhet, att
soldatyrket är ett latmansgöra, och att de verkligt
prövande erfarenheterna ha en benägenhet
att hålla sig borta, även om han måste
medge, att han fått vara med om en hel del.
Mot att riskera andras liv och sitt eget hyser
han lika få betänkligheter. Hans immoralism
är höjd över varje tvivel, och han
framhåller den själv utan egentlig grämelse. För
den skymt av idealitet, som medverkade vid
hans beslut att anmäla sig som frivillig och
bekämpa Danmarks och kulturens arvfiende
Tyskland, gör han avbön; den satt aldrig
djupt och gick snart över. Han är soldat i
kraft av sin äventyrslust, sin längtan efter
en stor och riktigt spännande upplevelse.
Särskilt högt står han inte, varken
intellektuellt eller litterärt, och det ligger i öppen
dag, att hans etik är så betänklig, som den
eljest endast var i legosoldaternas gamla,
goda tid, men en enkel och odödlig visdom
kan han ge sin läsare till skänks: det mesta
här i världen blir dyrbart för oss först när
vi frukta att förlora det, och vad vi aldrig
kämpat för, ha vi egentligen heller aldrig
vunnit. Den unge danske studenten flyttade
sina vapenövningar från Akademisk
Skyttekorps till kanadensarna därför att livets
värde berodde på, att han vågade riskera det.
Och om detta inte precis är moral, är det
i varje fall förutsättningen för all moral.
Dinesens ställning som krigslitteraturens
enfant terrible behöver knappast pointeras.
Han inte bara förnekar krigets ideella
grunder — dem förneka de alla — han bestrider
också i största gemytlighet, att det var ett av
mänsklighetens svartaste brott och en
hem-sökelse utöver vad en människa uthärdar.
Han är ett undantag, hans allmänna och
personliga förutsättningar göra honom till en
pittoresk, isolerad och asocial företeelse. I
de länder, som hade krigets tryck över sig,
måste det betraktas annorlunda. Och för
dem, som avslutade sina fronterfarenheter
med hemkomsten till den jord, som sänt dem
i prövningen och icke hade plats för inva-
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
