Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soldaten i kriget
lider och avmönstrat manskap, för dem måste
tavlan få en annan färg, för dem kunde det
kanske tyckas, som om värdet av ett
människoliv inte stigit, medan de riskerade sitt.
Känslan av bitterhet, ibland stegrad till hat,
blev för dem gemensam. Den sökte sig icke
utlopp över no man’s land, ty de lärde sig
snart att betrakta den motsatta skyttegraven
som en hemvist för olyckskamrater. Men
utlopp måste den ha, ett föremål för den
måste finnas. De tvångsmönstrade hade icke
svårt att finna sitt, deras besvikelser och
ångest kommo dem att vända sig i yttre eller
inre revolt mot den organisation, som
förpassat dem till deras elände, och mot de
enskilda, som företrädde den. För de frivilliga, i
synnerhet de på segrarnas sida, var en
sådan reaktion omöjlig. Deras ledare hade
tagit emot dem, när de anmälde sig, och fört
dem i ett krig, som de vunnit. Skulden till
den ödesdigra händelsekedjan och till att de
själva, civila och fredliga män, ryckts in i
den, måste ligga annorstädes och djupare, i
någonting de insupit och förgiftats av, i en
förvänd tidsanda, i en omoralisk miljö och
ett ansvarslöst tänkesätt. Så uppstod
generationsstriden. En hjältes död, den
uppoffring som förespeglats dem som något stort
och skönt, blev en fras utan annan innebörd
än beskt hån. Den kom att representera en
osynlig fiende, mot vilken de måste göra
front, ett näste av falska och farliga illusioner,
som deras plikt bjöd dem att gå till storms
mot och nerkämpa.
För denna riktning räknas i synnerhet
Al-dington och Graves som talesmän. Men
trots överensstämmelser på åtskilliga
punkter likna de föga varandra. Aldingtons
uppgörelseskrift är hans förtvivlade försök att
bli fri från upplevelserna och få dem på
avstånd, Graves’ är skriven därför att han fått
dem på avstånd, kan överblicka dem lugnt
och taga farväl av allt det gamla. Att han i
mångt och mycket tänker annorlunda än den
föregående generationen och i grund och
botten givetvis tänker bättre, är en sak, som
han omtalar med trankil rättframhet utan
patetiska kommentarer. Förtorkade traditioner
är han avog mot, inte därför att de äro
traditioner utan därför att de äro förtorkade.
Klassfördomar och social högfärd går han
tillräckligt in på livet för att se, att de icke
tillhöra en viss klass. Han ogillar dem
allvarligt men förstår dem till en viss grad och
ger dem en förträfflig belysning med anek-
doten om den deputation av meniga, som
kom till honom med klagomål över sin
fanjunkare: »Captain Graves, sir, we do not
like our sergeant-major, he do curse, and
he do swear, and he do drink, and he is a
maan of lowly origin, too.» Själv är han
fullkomligt fri från fördomar, även från den, att
en fördomsfri man bör bemöda sig om att
chokera. Han har ett välgörande och i
litteraturen ovanligt sätt att vara naturlig på,
han är det utan att märka det. Liksom
regementskamraten Sassoon bekänner han en klar
pacifism och är alltså i viss mån
meningsfrände till de frikyrkliga walesare, som
ansågo soldatens yrke för den största synd —
Lloyd George övertygade dem så småningom
om motsatsen — och som, enligt vad Graves
berättar, brukade höja förböner för honom i
kapellet icke på grund av de faror, han
löpte i kriget, utan därför att han var i armén.
Han har anekdoter om regementshögfärd och
fullständigt meningsblottad rangfetischism,
som gränsa till det otroliga och skulle
kommit det att vattnas i munnen på en
antimili-tarist, om icke Graves varit så förargligt
odoktrinär. Hans ironi utesluter ingalunda
uppskattning av den stränga stilen, han är
retad, road och ibland en smula stolt över
den, och han är själv för mänsklig för att
kunna finna den omänsklig. Denna hans
förmåga att för en saks avigsidor icke glömma
bort dess rätsida, adlar hans framställning.
Den kommer sig icke av ett osjälvständigt
vacklande mellan skilda åsikter utan
markerar tvärtom den tappra självständighet, som
låter en man betrakta sina upplevelser med
den invigdes kännedom och den utomståendes
oförvillade blick. Förpassar man sig i den
konstruerade situationen att nödgas
framhålla en särskild krigsbok på de övrigas
bekostnad och alltså in effigie bränna dem alla
på ett undantag när, kan ingen tvekan råda
om vilken som bör räddas. I Graves’
självbiografi ha utpräglad episk talang, stark
humor, patos och omutlig sanningskärlek stämt
möte. Den man som åtog sig att försvara
lögnaktigheterna i krigsskildringarna var väl
skickad för uppdraget, ty själv har han inga
att förebrå sig.
Den aversion mot kriget som litteraturen
om det oftast tolkar, vare sig den för vapen
mot författarens militära och civila målsmän
eller bringar svartmålningarna att tala utan
kommenterande anklagelser, har stundom hos
böckernas publik föranlett ett svarsåtal. Den
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
