Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierozc
säger: hur kriget än i övrigt tedde sig, ett
är säkert: dess soldater voro dåliga. De
hade klena nerver, strapatserna gjorde dem
hysteriska, kuraget sprack sönder, och deras
berättelser bära vittne om att prövningarna,
berättigade eller ej, i varje fall inte funno
värdiga föremål. De orkade inte stå
upprätt, deras avslöjanden om krigets fasa
säger oss endast, att de själva inte vågade se
den annat än i dimmiga slöjor av
vanhedrande stimulanser. Morte d’un’Eroe är
ingalunda ett motiv, som de äro färdiga med
eller ens känna till, ty för det är det mindre
viktigt att ha sett döden, än att ha sett en
hjälte. — Särskilt engelsk kritik har visat
tendenser i denna riktning; den har sålunda
vid ett tillfälle indelat krigslitteraturen i »the
whisky school» och »the latrin school». Och
kanhända har kritiken på den punkten
verkligen varit författarna till hjälp. Medvetna
om förebråelsens orättmätighet ha de eggats
att dröja även vid de minnen av sublim och
befriande heroism, som bryta mot de
beklämmande tavlorna av tristess och ångest.
Aldington har funnit, att hans »Death of a
Hero» kräver ett komplement och publicerat
en liten volym, »At all costs», som väl kunde
försvarat den förra bokens titel. Novellen
är byggd över samma situation, varur
Sher-riffs drama »Journey’s end» utvecklar sig.
Den egentliga skillnaden är, att Aldington
uteslutit whiskykonsumtionen. Men det är en
egentlig skillnad; han har icke medgivit
några ovärdiga försök till undanflykter inför de
hotande realiteterna, han har mönstrat en
grupp dödsdömda män, förtrogna med den
starkaste rädsla, en människa kan erfara,
men främmande för tanken att ge vika för
den. Han har velat visa, över vilken fond
av hederskänsla, solidaritet och mod
soldaten trots allt förfogade intill sin sista stund.
Samma förvissning har ingivits honom som
den »Private 19022» gjort sig till tolk för:
»Kraft mätes med den mängd motstånd den
övervinner, och till sist var dock människans
moraliska kraft större än någon rent
materiell makt, som kunde tynga den.» Graves
berättar från offensiven mot La Brassée om
en av bataljonens plutonchefer, att han vid
stormningen rusade upp ur sitt granathål och
kommenderade framåt fnen fann, att ingen
följde honom. »Förbannade krukor!» skrek
han, »tänker ni låta mig gå ensam!» Hans
sergeant låg vid sidan av honom med
krossad axel och svarade: »Nej, sir. Inga
krukor. De är nog så villiga. Men de är alla
pin döda.» Episoden förefaller bekant, man
har hört den berättas en gång förr. Och
med ens förflyttas man långt bort från den
granatspäckade marken kring Les Briques
Fann, när en välkänd melodi vaknar:
Han sjönk till jorden, han såg och såg;
det var som förtrollat, nej!
Hans gamla korpral vid hans sida låg,
hans enda vasagosse,
de övriga såg han ej.
Man minnes utbrottet, lika förgrymmat och
kränkt vid La Bassée som vid Virta bro:
Nu rycka de andra i seger fram,
och de mina synas ej än.
Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
nu blevo de efter igen.
Man hör på nytt strofen om ovansklig
tapperhet, om triumf i smärtorna och stolthet
inför förintelsen:
Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
där på blodiga sanden han satt,
hans anlet sken, hans sårade barm
steg högt i dödsminuten . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
