Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vergilius. Det litterära tvåtusenårsminnet. Av Johan Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Be r g m a 11
en grekisk resa nedlägges på dödsbädden i
hamnstaden Brundusium (Brindisi), säges
han — om man får tro en antik uppgift
— ha förordnat om det ofullbordade
Aeneid-manuskriptets uppbrännande.
Augustus säges emellertid ha förbjudit
utförandet av denna den döende diktarens
yttersta vilja och uppdragit åt två av
Vergilius’ närmaste vänner och arvtagare,
däribland skalden Varius, att omhändertaga
och utgiva verket. Så skedde, och det med
den pietet mot författaren att icke ens
ofullbordade verser utfylldes: läsaren ser
än i dag, att verket är i vissa avseenden
ofullbordat. Det är dock i stort sett färdigt
och sammanhängande, det var blott den
sista överarbetningen, ultima lima, som
fattades. Resultatet föreligger emellertid, med
eller mot skaldens vilja, och visar
visserligen vissa ojämnheter, ofullständigheter
och inkonsekvenser men samtidigt en
mängd prov på verkligt fulländad poesi,
vilket sistnämnda också i sin mån
bestyrkes av det starka intryck verket gjort på
alla generationer intill denna dag.
Naturligtvis har omdömet om detsamma, liksom
om all annan diktning, varit underkastat
tidernas och smakriktningarnas växling.
Starkast var otvivelaktigt den beundran
diktverket väckte under själva antiken. Det
blev nästan omedelbart en stående
beståndsdel i skolornas litteraturrepertoar.
Inkratsningar, s. k. graffiti, på den lilla
kampanska provinsstaden Pompejis
husväggar, vittna om att Aeneiden även där
lästes och det redan på ett tidigt
ungdomsstadium. Man ser begynnelseorden Arma
virumque cano inkratsade på en så låg
höjd från marken att gärningsmannen
måste antagas ha varit en ganska liten
parvel. För en senare period av antiken
betygas Aeneidens fortfarande läsning i
skolorna bl. a. av Augustinus († 430),
som i sina självbiografiska »Bekännelser»
berättar om det intryck episoden om
Aeneas och Dido (4:e boken av Aeneiden)
gjorde på hans unga sinne. Ett ännu
starkare vittnesbörd om den auktoritet och
vidsträckta popularitet verket åtnjöt hela
kejsartiden igenom utgöra de otaliga citat
därur och imitationer därefter, som i denna
tids litteratur ständigt förekomma.
Skaldens och verkets anseende fortlevde även
under medeltiden, som talrika handskrifter
och medeltida citat visa. Med renässansen
vidgades ytterligare skaldens läsekrets, och
i humanismens skolväsen spelar Vergilius
en viktig roll. Särskilt Aeneiden har
under nyare tiden alltjämt behållit sitt
anseende i de romanska länderna, framför
allt i Italien och Frankrike, medan
tyskarna, påverkade av det i slutet av 1700-talet
och vid 1800-talets början vaknande
intresset för de stora grekiska diktarnas verk,
däribland framför allt för de homeriska
dikterna, började notera Vergilius’
betydelse lägre än förr. Denna estetiska
lågkonjunktur gick till och med till påtaglig
överdrift, och i våra dagar ser man en stark
kritik av denna ringaktning göra sig
gällande även i Tyskland. Till en rättvis
uppskattning av romarnas störste skald har
särskilt R. Heinze bidragit genom sitt
epokgörande arbete »Vergils epische
Technik». Den framstående latinprofessorn i
Berlin Eduard Norden har genom sin
djupgående forskning i ej mindre grad
skipat rättvisa kring Vergilius’ namn.
Det är en fullt riktig iakttagelse, att
den romerska litteraturen, Vergilius ej
undantagen, är beroende av den tidigare
framträdande och originellare grekiska,
men just Vergilius hör till dem som lagt
in mest av originalitet i sina verk;
imitationen går mera på ytan hos honom, de
bärande och läsaren gripande tankarna
äro i regel icke hämtade från Iliaden och
Odyssén, om än den yttre formen
efterbildar dem. Redan själva uppslaget och
den röda tråden äro så väsentligt artskilda
från Homerdiktens som gärna är möjligt.
Iliaden utgår som bekant från »Achillevs’
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
