- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
521

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vergilius. Det litterära tvåtusenårsminnet. Av Johan Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

V er gi liu s

vrede». Vad gäller denna »stora vrede» ?
Jo den tar sig uttryck i ett synnerligen
— låt oss använda ett lindrigt uttryck —
»animerat» gräl mellan Agamemnon och
Achillevs, en träta fylld av grekiska
språkets mustigaste skällsord, angående en
vacker flicka, som blivit tagen till fånga
med krigets brutala rätt: det är fråga
om vem som skall få henne som sin
slavinna. Från denna utgångspunkt utvecklar
sig handlingen: Achillevs strejkar med
sina krigarskaror, likgiltig om krigets
utgång, o. s. v. Men vad är den röda tråden
i Vergilius’ romerska nationalepos? Jo,
det är händelsers och ödens sammanhang
genom tiderna: huru det förödmjukade
Troja växer upp igen i det världsrådande
romerska riket, vars stora personlighet«
och historiska utveckling skymta fram i
stolta och ståtliga visioner, till dess
slutligen en pacificerad och ordnad värld
under Roms styrelse förverkligar de
odödligas eviga råd. Det kommer en
världshistorisk fläkt över diktverket. Även i
Aenei-den spelar fornsagan med dess drag av
lidelser och brott in, t. ex. i
himladrottningen Junos oförsonliga hat, men allt
lyftes till ett högre plan genom den vishet
som slutligen bringar allt i
överensstämmelse med den gudomliga
världsordningen. I Aeneiden spelar ju även en
tragisk kärlekshistoria in: episoden med
Dido, den kartagiska drottningen. Men till
vilket plan lyftes icke denna mänskliga
tragik genom det gripande slutet, där de
puniska krigen och Hannibals gestalt
avteckna sig i en magnifik framtidsvision
mot bakgrunden av rökmolnen och lågorna
f rån Didos bål!

Den homeriska dikten är mera
omedelbar och realistisk, det är sant, den
vergi-liska är reflekterande och mera utmärkt av
retorisk prakt. Men synpunkten är högre och
ger vidare och större perspektiv åt
händelserna, vilka också äro ställda i ett mera
överskådligt sammanhang än i den av skil-

da delar, ofta utan ursprungligt samband,
sammanfogade homeriska dikten. Och de
händelser och personer samt den miljö
som skildras äro helt andra än Iliadens
och föranleda sällan någon slavisk
imitation.

Även i den del av Aeneiden —- de sex
första sångerna —, som kan sägas
efterbilda Odyssén, äro irrfararens äventyr helt
andra än Odysséns hjältes. Vilken skillnad
t. ex. mellan Aeneas-Dido-episoden i
Karthago och Odyssevs äventyr hos Kirke eller
Kalypso!

Det är icke min avsikt att här
utförligare referera diktverkets innehåll, det
skulle taga för stort utrymme. Det må
blott i största korthet erinras, att
Aeneiden börjar med skildringen av den storm,
som, framkallad av Junos hat, låter Aeneas,
som redan varit sitt mål Italien nära, lida
skeppsbrott utanför de kartagiska
kusterna. Han kommer i land och uppnår
slutligen det av den unga fenikiska
drottningen Dido nyss anlagda Kartago. Här blir
han gästfritt mottagen och berättar —
efter homerisk förebild såsom Odyssevs
hos Alkinoos — sina föregående öden,
däribland i den ståtliga andra sången om
Tröjas undergång. Dido, som förälskar sig i
honom, söker förmå honom att stanna.
Men Aeneas får ett varnande bud från
gudars och människors fader, framburet av
gudarnas budbärare Mercurius, som
flyger till Kartago med sina vingade sandaler.
Dido, förtvivlad, begår självmord och
uttalar från sitt dödsläger en förbannelse
över den trolöses ätt, släkte efter släkte:

Du, mitt tyriska folk, skall förfölja hans ätt

genom sekler!
Följ den med evigt hat! Det offret må ägnas
min aska.

Aldrig i tiders tid må folken försonade mötas!
Stig ur min aska fram en gång, du hämnare
väldig,

du som med eld och svärd skall förfölja
dar-danernas söner!

521

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0573.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free