Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vergilius. Det litterära tvåtusenårsminnet. Av Johan Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Bergman
Strand före krig emot strand, mot vågorna rese
sig vågor,
Svärd må blixtra mot svärd mellan dem, mellan
sönernas söner!
Från Kartago kommer hjälten först till
Sicilien, där han redan förut varit och
där han då förlorade sin gamle fader. På
årsdagen av dennes död firas nu
varjehanda kämpalekar och idrotter till hans
minne. Dessa i 5 :te sången förekommande
skildringar äro den antika litteraturens
utförligaste och åskådligaste beskrivningar
av antik idrott (boxning, rodd,
bågskjut-ning m. m.).
Från Sicilien uppnår han slutligen
Syditalien, och i sjätte sången låter skalden
honom nedstiga till dödsriket på en väg
som sades finnas i de vulkaniska trakterna
i Campanien. Ändamålet med besöket i
Hades är att träffa den avlidne fadern och
av honom få vissa utlovade råd. Denna
sång har blivit en den senare antikens
»Uppenbarelsebok», ett slags
religionsurkund, kan man säga. Ännu Dante vid
renässansens början ser i Vergilius en
auktoritet för förhållandena i de dödas värld.
Sången har en formell motsvarighet 1
Odysséns Nekyia men är dock något helt
annat och självständigt. Här propageras
pythagoreisk-teosofisk själavandringslära.
och Aeneas får se sina efterkommande,
Roms blivande stormän och hjältar, vilka
i tidernas fullbordan skulle ikläda sig nya
kroppar och reinkarneras; för att förmås
därtill måste de dock dricka ur
»Glömskans flod», som lät dem förgäta sitt
föregående jordeliv: »annars skulle de aldrig
kunna förmås att på nytt underkasta sig
ett sådant», heter det. Där skildras vidare
huru själarna renas och huru brotten
bestraffas. Intressant är uppgiften om vilka
som få komma till Elysium, de saligas
honing:
De som i tapper strid för fäderneslandet ha
fallit,
de som med helig håg som präster gudarna
tjänat,
siare fromma, som städs den gudomliga
sanningen talat,
de som med ädel konst hava människolivet
förskönat,
de som med gärning god ha förtjänat
människors hågkomst.
Ej mindre intresse äger den passus, som
angiver skälen till fördömelse; fördömda
bli, heter det:
Den som sin broder har hatat i livet en gång
under solen,
slagit en åldrig fader, bedragit dem vårda han
skulle,
de som fått guld på sin lott men själviskt ruvat
på skatten,
intet åt nästan ha gett ■— oräknelig är deras
skara —,
de som för hordom dräpts, de som blod
utgjutit med orätt
bida där fångna sitt straff. Men bed mig ej
säga dig mera
om deras kval och dess art och vad öde de
brottsliga drabbat.
Alla de ville sin synd och alla ha nått vad de
velat.
Den sista raden är —• i förbigående
sagt — ett vittnesbörd om vissa
grundsatser inom den romerska rätten:
gärningen skall å ena sidan bedömas efter
avsikten, men å andra sidan straffas icke
försök till brott, utan endast fullbordat
brott.
Vid passagen förbi de fördömdas sträf
f-orter hör Aeneas en av de dömda ropa ur
skuggan till den förbigående:
Mänska, rättfärdighet lär och vördnad för
eviga gudar!
Allbekanta och otaliga gånger
utnyttjade i senare konst och litteratur äro
episoderna om Styx och Charons färja, om
furierna o. s. v.
Aeneidens sex senare sånger skildra
hjältens ankomst till närheten av
Tiber-flodens utlopp, samt de äventyr och
strider han fick genomgå, innan han som ko-
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
