Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vergilius. Det litterära tvåtusenårsminnet. Av Johan Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V er gi lin s
Den tradition ei la Vergiliusbilden.
Denna antika marmorherm, som forvaras i >filosof galleriet> i Kapitolinska museet i Rom,
föreställer, som forskningen numera uppvisat, icke Vergilius, utan en i den elevsinska
mysteriek ulten f örekommande dödsgudomlighet, >Eubulevs~>.
nung över ett folk bestående av hans
kvarlevande trojanska följeslagare samt av
»la-tinerna» (invånare i Latium vid
Tiber-floden) äntligen fick ro. Dessa senare
sånger äro mindre kända och lästa än de
sex första, men de innehålla en mängd
ypperliga, stämningsfulla och läsvärda
episoder, sådana som den om amazonflickan
Camilla, om de bägge goda vännerna Nisus
och Euryalus, som voro varandra på
uppoffrande sätt trogna in i döden, sagan om
trollet Cacus, som Herkules tog livet av,
presentationen av arkadiern Evander, den
förste kolonisten på de kullar, där Rom
sedan blev byggt, skildringen av hans idylliska
boning med dess lövskog och fågelkvitter,
där på Vergilius’ egen tid en rökfylld och
larmande världsstad levde sitt oroliga
liv, samt slutligen episoden om demagogin
i latinernas folkförsamling och om enviget
med rutulerfursten Turnus, som var
Aeneas’ rival om latinerkungens dotter, många
andra ej mindre intressanta episoder att
förtiga. Med beskrivningen av Turnus’
död i nämnda envig slutar Aeneiden.
Här har skalden fått talrika möjligheter
att skildra sitt fäderneslands, Italiens,
skiftande scenerier, fläta in i sagomotiven
anspelningar på senare historia, som anknytes
till dessa forntidshändelser, samt att ge en
ståtlig mängd av olikartade
personkarakteristiker. I denna senare del av verket
har man svårt att finna Homerimitationer
annat än sporadiskt. Här är så gott som
allt självständigt och självuppfunnet.
Vergilius var en mästare i psykologiskt
träffande människoskildring. Utmärkta
exempel på detta finner man i fjärde
sången vid skildringen av den förälskade
Didos yttranden och sätt att uppträda. Ett
annat mästerstycke av psykologisk analys
är den episod i sjunde sången, där han
beskriver furien Allektos sätt att ympa in
krigspsykosen på människorna och lösgöra
själslivets sämre instinkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
