Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Småbrukarens frukosträtt. En dikt av Vergilius. Översatt av Bernhard Risberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORETUM
Redan av natten förgått två femtal höstliga timmar
och av den vaksamma fågeln en ny dag åter bebådats,
när från sin torftiga bädd småbrukaren Simylus, vaknad,
småningom reser sig upp för att ej vid den kommande dagens
mödor på fältet besväras därtill av mattande hunger.
Genast med framsträckt hand i det kusliga mörkret han trevar
fram emot härden och stöter till sist emot den med handen.
Kvar där funnos ännu sedan gårdagen stycken av bränder,
askan gömde ock glödande kol att tjäna till tändning.
Ned emot dessa han för den på sidan lutade lampan,
petar så fram med en nål ej fuktade trådar av veken,
väcker därefter upp genom täta blåsningar elden.
När han till slut, fast med nöd, fått lampan tänd, han tillbaka
går och med kupig hand beskyddar dess låga mot draget,
lyfter så bommen ifrån den för natten reglade dörren.
Uthälld på golvet låg där en hög, ej stor just, med spannmål;
härav öser han upp i en spann, som rymde av säden
tvenne skålpund i vikt, vad som krävdes till bakning för dagen,
går se’n och sätter sig ned vid kvarnen och ställer sin trogna
lampa på hyllan, för detta behov fastnaglad vid väggen.
Därpå han skjuter från armarnas par livrocken tillbaka
och blott svept i ett skinn av en raggig get som beklädnad
sopar han kvarnen ren med en viska så utan som innan,
bådar så händerna upp för att dela de båda bestyren:
vänstra att kvarnen förse och högra att malningen sköta.
Denna med iver vrider omkring löpstenen i kretslopp
(kornen rinna då krossade ned vid stenarnas pressning),
vänstra handen ibland träder in för sin tröttnande syster,
bytande av. Själv sjunger vår man än lantliga visor,
så med sin skrovliga röst förmildrande arbetets möda,
än han på Scybale ropar, hans enda betjäning i huset,
bördig från Afrika. Vittne därom var hela gestalten:
knollrigt håret och mörkbrun hyn och läpparna tjocka,
barmen bred med hängande bröst, men buken som hoptryckt,
benen smala som stickor och fötterna långa som stakar.
Henne ropar han på och befaller att lägga på härden
ved och, då hon fått tänt, kallt vatten värma vid elden.
När han sitt malningsbesvär nu bragt tillbörligt till ända,
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
