Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bruno Liljefors. Några kommentarer. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tj äderliöna. i Sçj.
Thielska galleriet.
Gustaf Näs s tröm
I full överensstämmelse med den
naturalistiska estetiken identifierar Bruno
Liljefors det sköna och det livsfrämjande.
Den natur, som ökar hans livskänsla,
finner han konstnärligt inspirerande, men i
sin egenskap av jägare förnimmer han
denna eggelse av livskänslan nästan
uteslutande i sådan terräng, där hans
jägar-instinkt säger honom, att det finns
villebråd. Naturen blir för honom intressant i
samma mån som den är rik på vilt. Det
vore otänkbart för honom att, såsom t. ex.
Josef Öberg, måla en bränd skog, dit ingen
fågel och ingen hare ännu vågat återvända.
Han ställer sig så solidarisk med det vilda
djurlivet, att allt som kringskär och
hotar dess frihet är honom intresselöst eller
motbjudande. Han torde icke ha målat en
byggnad sedan 1894 (det var en ensam
skogslada på Östra Lagnö) och icke en
häst sedan 1887 (det var en beställning av
ägaren och det är en ganska bedrövlig
häst). Han vet, att ett tamt djur inte bara
blir fulare än i vilt tillstånd, utan också
demoraliserat, och av alla husdjur föredrar
han det, som segast bibehåller sin
vildmarksmoral : katten. Sina egna tama
modeller — inte ens de ha undgått att van-
släktas — har han endast använt för
valörerna i päls och fjäderskrud. För
teckning och rörelsestudium har han begagnat
sin zeisskikare, sitt minne och sin intuition.
Liljefors’ konstnärliga likgiltighet för de
tama djuren beror naturligtvis på att de
ryckts lös från sin ursprungliga och
specifika miljö och icke längre bilda
integrerande delar av ett homogent helt. Han
inskränker sig icke till att måla djur för
artens eller individens skull utan ser dem
alltid — och häri ligger hans banbrytande
insats på djurmåleriets område — i »deras
organiska sammanhang med den
omgivande naturen». Det problemet har ingen
tidigare djurmålare, från Sesshu till Barye,
intresserat sig för, sannolikt emedan ingen
i likhet med Liljefors varit jägare.
Det är emellertid blott alltför ensidigt
att beteckna Liljefors som djurmålare.
Långt mera rättvist och givande blir
studiet av hans konst, om man redan från
början gör klart för sig, att han trots sitt
primära intresse för djurlivet har den vida
väsentligare betydelsen att vara en genial
skildrare av orörd svensk natur. En
djurtavla av Liljefors, som icke på samma gång
ger en förtätad stämning av uppländsk el-
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
