Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bruno Liljefors. Några kommentarer. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näs s tröm
U v. Omkr. iQoo.
Fru Brita Haqvinius.
det kärva, han målade det doftigt gratiösa.
Förfiningen hade trängt in under ytan, den
hade blivit natur.
Vår konsthistoria känner näppeligen en
mera heroisk anspänning än
parisersven-skarnas kamp för att komma till klarhet
om säregenheten i hemlandets natur och
för att med uppgivande av all artistisk
konvention tvinga in den i sin konst.
Liljefors engagerade sig vid 8o-talets slut i
en strävan, som var det gemensamma
uttrycket för hans generations
otillfredsställda åtrå och vars bärande tanke
Heidenstam 1889 tolkade i Vallfart och
vandringsår, dels i »de fem raderna», dels i
»Kosmopoliten», där det bl. a. heter:
Han menar, att hans land av sten och ris
är kanske fult, men på ett vackert vis.–-
Ar det en enda hed av kiselstenar,
behöva vi ej ljuga dessa stenar
till guld och pärlor för att älska dem.
I sin recension av Liljefors’ utställning
i februari 1891 fann Karl Wåhlin osökt
anledning att citera dessa rader, och han
knöt till dem en reflexion, som är ytterst
belysande för tidens nationelit-artistiska
pliktkänsla: »Vår natur är fattig på
läckerheter för ögat; dess slutna, karga
utseende blir till skönhet endast för dem, som
vuxit in i dess lvnne. Men då man gjort
det. låter man icke skönhetssynpunkten
vara den avgörande, lika litet som man vid
intrycken av sina närmaste låter
bestämma sig av 0111 de äro vackra eller ej. Man
kan det helt enkelt icke, om man också
ville.»
Närmare än kanske någon av
kamraterna kände Bruno Liljefors denna
frändskap med stenarna och marken, med
tuvorna och träden. Där de andra sågo skogen
som en dekorativt sluten fond i en
monumental landskapssyntes, som återspeglade
deras subjektiva stämningsliv, där smög
Liljefors sig in bland buskarna och gryten,
såg stenarna i rävens perspektiv och
tallarna i den tryckande tjäderns. Han är
mitt inne i skogens skälvande dunkel och
i dess doft av kåda och fuktig mossa,
liksom Heidenstam i sina Tiveds-dikter. Nu
virvlade de gratiösa kavaljersparollerna
bort med vinden och med dem följde den
spirituella penseltekniken och den kolorist-
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
