Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Bruno Liljefors. Några kommentarer. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
Sp o v ar. 1928.
Greve .Vils Gyldenstolpe.
Liljefors. Den första mandomens lycka
flammar upp på nytt i ålderns klara och
försonliga brittmässljus. Mot Nordströms
parkmotiv från Drottningholm och
Kreugers glittrande små utsikter över
Riddarfjärden från Söder svara Liljefors’ studier
från sommarvarma uppländska hult och
hagar.
I sitt studium av djur och natur har
Bruno Liljefors alltid visat en vetenskaplig
respekt för the matter of fact. Varken
90-talets stämningsbetoning, den
dekorativa stiliseringen kring sekelskiftet eller
monumentaleffekterna under 1900-talets
tonår kunna rubba troheten i hans realism.
På gamla dagar, då stämningslivet
förlorar sin grobarhet och den artistiska
experimentivern mattas, medan iakttagelsen
behåller sin skärpa och erfarenheten sin
rika mognad, finner Liljefors sin glädje
i små realistiska skisser av ett stycke
terräng, vilka han sedan bearbetar i ateljén,
gärna med infogande av ett djurstaffage.
På sin utställning i somras visade han ett
flertal av dessa oerhört snabba och friska
skisser, i vilka vegetationens och luftens
toner omsatts i ett ofta utsökt valörmåleri
och klinga samman i en stramt behärskad
helton. Det vilar över dessa sena dukar en
återglans av 80-talets raffinerade valörer,
men den konstnärliga syn, som uttrycker
sig i dem, är nu alltigenom svensk. Om
den roll, som den förkättrade kärleken till
mimicry spelat för vidmakthållandet av
Liljefors’ valörkänsla, vittnar bl. a. den
1928 målade »Spovar» med dess oändliga
rikedom av fint varierade förtoningar i
ljust gråblått och svalt myrbrunt. Inför
en sådan duk förstår man konstnärens ord
om sammanhanget mellan spovens
vemodiga, klangfulla lockton och viddernas
oklanderliga perspektiv.
Även den mest monomana djurmålare
kan tröttna på att måla djur. Liljefors har,
mitt i överflödet av sina beställningar, icke
undgått detta öde. Vid sådana tillfällen
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
