Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Froissart
fruktansvärda tid Froissart avslöjar,
under det han själv, ansikte mot ansikte med
verkligheten, envisas att inte sträcka sig
längre än till en livligt intresserad min och
alltsomoftast ett utbrott av hjärtlig
entusiasm. Det är ett omaka sällskap: för
ansvarsfyllda vetenskapsmän, moralister
och pedanter är Froissarts krönika högst
olämplig läsning; den är endast gjord för
människor i stånd att läsa den med samma
naiva nöje som han själv kände när han
skrev den.
Froissart är glad av sig och tycker om
alla människor — utom gnidare och
tyskar —, och från grubbel och tungsinne är
han kemiskt fri. En ryktbar replik, som
doktor Samuel Johnson en gång fick av en
viss Mr. Edwards, en skolkamrat han
efter femtio år tillfälligtvis mött på gatan,
skulle Froissart kunnat göra till sin: Också
jag har ibland försökt vara filosof; men,
jag vet inte hur, mitt goda lynne tog
alltid överhand — cheerfulness was always
breaking in. Froissarts fonder av sådan
ofilosofisk cheerfulness förefalla ha varit
outtömliga. Det är för honom i varje
givet ögonblick ytterst angenämt att leva;
att bara dra andan tycks vara honom en
glädje; att skriva på krönikan är efter allt
att döma en oblandad njutning; en om
möjligt ännu större består i att under tusen
mödor flacka omkring i olika länder och
samla stoff genom att samtala med folk som
varit med om minnesvärda ting — riddare,
härolder och kondottiärkaptener. En stor
tillfredsställelse bereder honom det blotta
faktum att han är född i Valenciennes, en
stad som han sällan nämner utan epiteten
»den goda, sköna och glada». Till och med
att vara kyrkoherde i Les Estinnes, en
landsortshåla i Hennegau, går an, fast man
där befinner sig betänkligt långt borta från
stora händelsers skådeplatser; han talar
om att han gjorde sin vistelse där fullt
uthärdlig genom en klok disposition av sina
inkomster: en tredjedel till forskningar
som skulle komma krönikan till godo, en
fjärdedel till krogen. Det är intet tvivel
om att han varit en god och omtyckt
själasörjare de tio år han satt i Les Estinnes —
placerad där av Guy de Blois, den gynnare
han tillägnat sin krönikas senare böcker
—, inte minst genom den förmåga han bör
ha haft att samla lyssnare kring sig på en
krog. Vin älskade han, och en god butelj
har säkert i regel funnits inom räckhåll vid
ensliga kvällars pränt. En gång, när han
reser i södra Frankrike, brister han vid
åsynen av de vinklädda markerna ut i en
ballade, vari han bland annat meddelar att
»jag öppnar mina öron, när jag hör vin
klucka ur buteljer, ty att dricka behagar
mig på det högsta» :
Et si destoupe mes oreilles
Quant j’oc vin verser des bouteilles,
Car au boire prends grant plaisir.
Han tycks ha hängivit sig åt denna sin
kärlek utan några skadliga överdrifter; i
varje fall spåras inga tecken till
avmattning hos hans själsförmögenheter, när han
omkring år 1400 vid mer än 60 års ålder
fullbordar sin krönika.
Lycklig till sitt temperament, var han
också lycklig i sitt liv; han tyckte om alla
människor, och alla människor ha betalt
honom igen med samma mynt. På gynnare
led han aldrig någon brist; från
familjebekymmer var han på grund av sin
prästerliga värdighet förskonad; sjukdom,
olyckor och allvarligare motigheter
överhuvudtaget lysa i hans meddelanden om
sig själv med sin totala frånvaro. En
gång i sina unga år kan han möjligen ha
varit olyckligt kär, enligt vad han i ett
poem låter påskina —• varvid visserligen är
att märka att poetiska kärleksbekymmer i
allmänhet, och franska sådana från
trettonhundratalet i all synnerhet, inte äro
mycket att bygga på som biografiska
dokument —, och en gång i Avignon blev
han bestulen på en börs med åttio floriner,
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
