Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Yrjö Hirn. Estetikern och människan. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Ruin
som alltmer bär prägel av en
självmotive-rad strävan och som njutes för sin egen
skull.
Det säger sig självt att tecknandet av
denna utvecklingsgång måste tvinga Hirn
att taga befattning med ett synnerligen
brokigt material från de mest olika
livsområden. Resultatet av sina vidlyftiga
undersökningar har han nedlagt i flere
arbeten, främst i det ursprungligen på
engelska utgivna verket »The Origins of
Art» (1901). Emellertid är det icke vid
denna bok vi här skola anknyta. Ej heller
vid det mäktiga verk över de estetiska
uppslagen i den katolska kyrkans tankesystem,
åt vilket Hirn givit titeln »Det heliga
skrinet» (1909) och där han visar, huru rik
den poetiska känsla varit som ofrivilligt
kommit till utveckling, medan tanken rest
sina svindlande konstruktioner mot en
överjordisk verklighet. Vad vi ett
ögonblick vilja dröja vid är en bok av långt
senare datum, »Eremiter och pilgrimer»
(1924), emedan den om någon visar den
djupa enhetligheten i Hirns skenbart så
växlande författarskap.
Det är en bok som osökt fogar sig in
i hela den plan, som besjälat Hirns
tidigare estetiska forskning, i det den nämligen
låter oss bevittna natursinnets frigörelse
ur bärande religiös infattning. Förut, på
en tidigare etapp, kunde Hirn ställa oss
inför den primitiva krukomakerskan, som
med hierogram och symboler, med
konstrika utsirningar eller groteska bilder
fullbordar sina händers verk, och därvid låta
oss ana att det funnits ett ögonblick, då
denna omedvetna konstnär lyft sin skål i
handen och sett att den var en sak som
kunde skänka henne glädje även
oberoende av det nyttobringande i den magiska
utsmyckningen. Nu, i denna bok, ställer
han oss inför den fromme mannen, som
sökt sig bort till en orörd natur, fjärran
från människors tal och människors ävlan.
Även här är den bild ögat fångar, nämli-
gen landskapet, närmast blott en väg till
något annat: till kontemplation, till ostörd
gudshängivelse, eller till strid för
himmelska makter, en övning i tron. Men det
måste, så föreställer sig Hirn, ha
inträffat ett ögonblick då den fromme,
oberoende av allt som i denna natur befordrade
hans trosliv, försport en gryende lust vid
denna natur som sådan. Också letar
författaren med det finaste spårsinne rätt på
de ofta mycket mikroskopiska frön till en
sådan naturkänsla, vilka dölja sig i de
uttalanden, som finnas bevarade av dessa
naturens fromma enslingar, eller i av dem
författade skrifter. Och han följer från
den spädaste broddén denna känslas
vidare utveckling i litteraturen, tills ett frigjort
landskapssinne låter sig skönja,
bebådande en ny fas i diktning och konst.
Med ett ord: det motiv, den uppgift,
som redan tidigt tagit Hirn fången, visar
sig ännu långt senare behålla greppet om
honom. Så är fallet även i hans två
senaste böcker. Var det i »Eremiter och
pilgrimer» fråga om det estetiska
uppfattningssättets frigörelse ur religiös
infattning, så är det i »Den gamla postvagnen
och några av dess passagerare» (1926) och
i »Ön i världshavet» (1928) fråga om dess
frigörelse ur den borgerliga tillvarons.
Hirn visar vad det betytt för det estetiska
sinnets utveckling att människan trätt
utanför de regelbundna livsformerna och
som en fri varelse, bunden av intet, tagit
världen i besittning. Just i betonandet av
den estetiska betydelsen av en sådan
lös-görning ur en given samhällsställning och
miljö äga dessa hans trenne sista böcker
ett gemensamt drag, som utöver vad eljest
binder dem samman gör dem till en helhet
för sig. Ty man måste ge Hirn rätt när
han själv säger, att vare sig det här är
fråga om en religiöst motiverad
vandrar-och isoleringslust, eller om en profan
stry-kardrift, eller slutligen om ett
enslings-skap mot vederbörandes vilja, så har dock
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
