Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Yrjö Hirn. Estetikern och människan. Av Hans Ruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Riiin
tèn ëtår för oss hos Hirn sällsynt
åskådlig, Övertygande med hela den innerligt
mänskliga evidens varpå han var så rik;
en Franciskusnatur, fri från allt nackstyvt
patos, mild, ödmjuk, uppoffrande — en
helig man i ordets enda och sanna
bemärkelse; i bemärkelsen av en godhet, den
-ingen världens ondska och fåfänglighet
kunnat fördunkla. Vid tecknandet av
denna bild komma både stora och små drag
hos den enkle mannen till sin rätt. Själva
vidskepelsen, från vilken han var allt
annat än fri, bidrager till att göra bilden av
honom mänskligt sann och levande. En lätt
och vänlig humor låter i Hirns behandling
intrycket av beklagansvärd okunnighet
helt träda tillbaka för ett annat intryck:
det av en barnslighet, som smittar
hjärtat med sin älskvärdhet och
oskuldsfullhet.
Konsten att varsna det stora i det lilla,
ja igenkänna det ännu tvärsigenom slagg
och formalistiska besynnerligheter, har
alltid varit Hirns styrka och personliga lust.
Ur den synpunkten förstå vi bäst, varför
han, trots grundolikheten i »ståndpunkt»,
åter och åter känt sig dragen till den
dogmstyva och mirakulösa katolska
världen ; den är för ett upptäckarsinne som
hans en särskilt lönande jaktmark. Men
att söka rätt på mänskliga livsvärden, där
en enveten rationalism ej ser annat än
vidskeplighet och själlös sedvänja, är
naturligtvis mer än en ädel sport. Det är
ingen tillfällighet att Hirns skildring av
lantprästen i Ars slutar på ett sätt, som
till hela sin syftning omedelbart erinrar
om de tidigare citerade orden från »Det
heliga skrinets» slutkapitel. Där var det
tal om ett mirakel, som utöver alla
mänskliga skrankor och alla skiljande former i
grunden talar till envar och som ingen helt
är döv för: altarmiraklets symbolik. Här
är det tal om ett annat mirakel, ändå
all-mängiltigare, ändå mer omedelbart
övertygande. Om sin Jean Marie Baptiste
Vi-anney yttrar Hirn till sist: »Han
förverkligade den självförgätna oegennyttan,
detta stora mirakel, som övar sitt stärkande
och helande inflytande på var och en som
någon gång förunnats att bevittna
detsamma. Han var ett helgon, men ett helgon
av den sällsynta art, som kan anträffas i
alla religioner och utanför alla religioner.»
Meel dessa ord må denna teckning av
Yrjö Hirns forskargärning avslutas. De
inprägla i vårt medvetande det, som i
fråga om honom mer än något annat är värt
att taga vara på: den vidsynta blicken,
som i sitt letande efter det mänskligt
värdefulla ser förbi och över de skrankor som
skilja människorna åt. Ville man tillägga
något, så vore det att bakom själva denna
vidsynta blick röjes, som i en förtätad
gnista, den lidelse, som toleransen icke får
vara främmande för såvida den vill vara
något mer än en välvillig men
verkningslös mänsklig egenskap. Åter och åter har
Hirn drivits att säga sitt ord i aktuella
frågor, icke sällan av politisk art. Man kan
förstå vad en sådan man betytt och
betyder i ett land, där de mänskliga motsatserna
torna sig högre än kanske annorstädes i
Norden och luften står full av röster ur
trånga och skrikiga hjärtan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
