Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Carl Malmsten. Av Gustaf Munthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Ma Imsten
Malmstens möbler. Mitt i denna
industrialismens tidsålder, då maskingjorda
dussin-möbler äro det på sätt och vis riktiga, har
Malmsten förstått att ge sina möbler detta
personliga drag, som gör att man så lätt
kommer dem till mötes. Det finns många
moderna möbelkonstnärer, som i sin
verksamhet varit originella och personliga men ändå
göra möbler, som verka kalla och
opersonliga. Man må säga vad man vill om
Malmstens möbler, opersonliga äro de minst
av allt.
Även på andra sätt kommer Malmstens
hantverkarkänsla fram i hans möbler, kanske
mest i hans förhållande till träet. Han har
haft snickarens förmåga att förstå och
värdera träslagen. Han har förstått vad de
kunnat ge och omsorgsfullt tagit vara på deras
möjligheter. Några orimligheter har han
aldrig fordrat av träet, men dess karaktär
och skönhet har han stundom lockat fram
med mästerskap, ibland kan man till och med
förebrå honom att ha gjort för mycket av
denna sin skicklighet. Intarsiadekorationerna
på hans äldre möbler överskrida någon gång
gränserna till den fria konsten.
De möbler, som först fäste den stora
allmänhetens uppmärksamhet vid Malmstens
namn, voro hans möbler till Stadshuset i
Stockholm. Elis Benckert, som fått den stora
uppgiften sig förelagd att leda Stadshusets
möblering, hade gått bort, det stora kriget
hade lagt sin tryckande hand över arbetet,
och Svenska Slöjdföreningen hade utlyst sin
pristävlan om enkla bruksmöbler till
Stadshuset för att därigenom stimulera till
arbetets återupptagande. Malmsten segrade i
tävlingen och fick visserligen inte Benckerts
ställning men förtroendet att utföra den
viktigare delen av Stadshusets möblering. Han
var då tjuguåtta år gammal och hade bakom
sig, utom studentexamen, studier och försök
på flera skilda banor, grundlig praktik som
snickare och en tids anställning på arkitekt
Carl Bergstens kontor. Från 1916 till 1920
hade ban egen snickarverkstad i Stockholm.
Malmstens utförda möbler till Stadshuset
visa redan lejonklon. De flesta äro
praktmöbler med en viss barock hållning, som låter
hans sinne för storvulen prakt och pompa
fullt komma till sin rätt. Men man märker,
att han ännu inte är fullt på det klara med
sina möjligheter, ibland blir anslutningen till
äldre stilar väl påtaglig, ibland låter han
förleda sig att göra för mycket av uppgiften.
Stol. 192S.
Inläggning av hen.
Sv. Tändslicksbolagets sessionssal.
Detta hindrar inte, att Stadshuset även
rymmer i sitt slag utomordentliga prov på
Malmstens möbelkonst.
Det var säkerligen nyttigt för Malmsten,
att han samtidigt med sina mer
representativa möbeluppgifter i Stadshuset, fick tillfälle
att syssla med uppgifter, som voro mera i
kontakt med vardagsliv och
vardagsmänniskor. Även här var det Svenska
Slöjdföreningen, som gav impulsen. Den av
föreningen år 1917 i Liljevalchs Konsthall
anordnade hemutställningen var en av de stora
händelser, som betecknade genombrottet för
en ny smak, en ny hemkultur. Bland
deltagarna voro flera av dem, som sedan under
det följande decenniet varit de ledande, E. G.
Asplund, Spolén, Ryberg, Åhrén för att
nämna några namn. Den som dominerade på
utställningen var otvivelaktigt Malmsten. Det
var inte i första hand de rent konstnärliga
egenskaperna, som kommo hans möbler och
interiörer att fängsla så starkt, utan så att
säga deras rent mänskliga egenskaper. Trots
all sin propaganda har Malmsten aldrig för-
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
