Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Froissart
dorn kom även riddarna till del, då många
av fångarna givit sig åt dem under själva
handgemängen; att bli en riddares fånge
ansågs mera hedersamt än att tagas av en
vanlig soldat och hade dessutom den
praktiska fördelen, att man ridderliga bröder
emellan kunde hoppas på hänsynsfullare
behandling och mindre skarp köpslagan än
om man hamnat i gemene mans klor.
Det stora huvudnumret blev tagandet av
kung Johan själv, — för den lycklige
vinnaren ett pris av fullkomligt oskattbart
värde både i ära och mynt. Kungen, som
lett det sista och mest beslutsamma
anfallet, vägrade att fly, när till sist lyckan
vänt sig definitivt från fransmännen, och
slogs i det längsta bredvid riksbaneret,
med en del uthålligt folk kvar omkring
sig. Slutligen brötos de sista leden av en
flock engelsmän och gascognare under le
Captal och Lörd Bartholomew Burghersh;
bäraren av Ori flammen höggs ner, och en
mängd ivriga händer sträcktes efter
kungen, som knappt kunde få ett ord med i
laget för att säga vem han ville ge sig åt.
Svarte Prinsen, som tillsammans med
Chandos vilade sig ett stycke därifrån,
trött efter den långa striden, skickade ut
ett par av sina herrar för att ta reda på
vad som blivit av kungen:
Earlen av Warwick och Lörd Reginald
Cobham togo då sina hästar och redo bort
från prinsen och redo upp på en liten kulle
för att se sig om. Då fingo de se en tät flock
stridsmän röra sig mot dem mycket sakta; däri
var den franske kungen, till fots och i stor
besvärlighet, ty engelsmän och gascognare voro
hans herrar. De hade tagit honom från Messire
Denis Morbeke med makt, och de som voro
starkast sade: »Jag har tagit honom.» »Nej»,
sade andra, »det var jag som tog honom», och
tvistade högt om vem som skulle ha honom.
Den franske kungen sade då, för att stilla dem:
»Messires, låt trätan vara: låt mig och min son
i fred bli förda till min kusin prinsen, och
kivens inte om vem som tagit mig, ty jag är
en så stor herre att jag räcker för att göra er
alla rika.» Kungens ord stillade dem något;
men inom kort, när de gingo vidare, började
åter deras oro, och de trängdes och skreko
mycket om vem som tagit honom . . . Då redo
de båda lorderna in i kretsen och läto var och
en giva rum och befallde dem i prinsens namn,
vid äventyr av deras huvuden, att inte mera
göra buller och att inte träda kungen nära
utom om de så befalldes. Då gåvo alla plats
för lorderna, och dessa sutto av och gjorde sin
reverens för kungen, och därpå ledsagade de
honom i lugn till prinsen av Wales. Prinsen
hälsade honom med vördnad och lät framskaffa
vin och kryddor och iskänkte själv åt kungen
till tecken på den stora kärlek han hyste för
honom.
Den dagen på kvällen hade prinsen
kvälls-vard i sitt tält för den franske kungen och för
mesta delen av de höga herrarna som voro
fångna Därvid sutto kungen och hans son
prins Filip, Monseigneur Jacques de Bourbon,
Monseigneur Jean d’Artois samt grevarna av
Tancarville, Ëstampes, Dammartin, Joinville
och Partenay vid samma bord; och andra
baroner, riddare och väpnare sutto vid andra
bord; och hela tiden lade prinsen för åt
konungen med stor vördnad, och vid kungens bord
ville han inte sitta, hur mycket kungen än bad
honom, utan sade att han inte var värdig att
sitta vid samma bord som en så stor furste
som kungen. Och sedan sade han till kungen:
»Sire, för Guds skull var inte svårmodig, fast
Gud denna dagen inte velat göra Eder vilja;
ty säkert skall kungen, min fader, visa Eder
så mycken heder och vänskap som är i hans
makt, och han skall bevilja sådana villkor att
ni båda skola bli vänner beständigt härefter.
Och, Sire, för mig tycks det att ni skulle glädjas,
fast striden inte blev som ni önskat; ty denna
dag har ni vunnit stor berömmelse för
tapperhet och har denna dag överträffat i mannamod
alla andra på Eder sida. Sire, tänk inte att jag
säger detta som ett hån; ty de på vår sida, som
kunde se vad var man gjorde, äro alla överens
om att en rättvis dom måste giva Eder priset
och palmen » Därvid började fransmännen
mumla och sade sinsemellan att prinsen hade
talat nobelt, och att han förvisso skulle bli en
härlig hjälte, om Gud höll honom vid liv och
gav honom fortgång i så stor lycka.
Tänker man på Froissarts
överflödande förråd av bilder, skildringar och
anekdoter om chevaleriet i helg och socken,
stundom vackra och storslagna, stundom
förskräckliga, ofta befängt muntra från
nutida synpunkt, alltid måleriska och fulla
av liv och alltid berättade med samma
älskvärt otvungna ton och säkra litterära takt,
finns det bara en sak att beklaga,
nämligen att de i allmänhet äro för långa för
att citeras eller också kräva alltför mycken
kommentar om de skola komma till sin rätt
lösryckta ur sitt sammanhang. En skiss
som denna måste därför gå förbi sådana
saker som kapitlet om Svarte Prinsens och
hela hans härsmakts passage över Pvrene-
631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
