Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Froissart. Av Frans G. Bengtsson. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
Béarn, låter denne förståndige och
pratsamme riddare sina upplysningar om
trakten och dess historia flöda i rikligt mått,
stolt över att vad han säger skall
upptecknas i en krönika. »Ty varje dag, sedan han
väl på morgonen sagt sina böner, använde
han större delen av dagen till att utfråga
mig om nyheter från Frankrike och till
att berätta för mig om de platser vi
färdades förbi.» Sålunda få vi här, i en äkta
medeltidsidyll, se den lycklige krönikören,
sin tids ende journalist, färdas fram
genom ett ur krönikörsynpunkt jungfruligt
sagoland, frossande i sitt materials
riklighet. Överallt, vid varje flod, på varje
bergsrygg, skymtar en borg eller en fast stad,
och kring var och en av dem hänger ett
moln av homeriska ting som ännu ingen
skrivare satt på papper, en oändlighet av
belägringar, utfaill, stormningar, bakhåll
och överrumplingar. Messire Espaing de
Lyon tröttnar aldrig att berätta, och
Froissart tröttnar aldrig att fråga efter mera.
Här ha vi Artigat, som Pierre d’Anchin
från Lourdes tog genom överrumpling
moult subtilement en dag när man höll
^ugustimaAnad; här Mo|ntesquieu, som
grevens av Armagnac folk vann med
eska-lad; Cazères, där greven av Foix fångade
ett halvt tjog rika baroner, värda
tvåhundratusen francs tillsammans, och lät
bryta necl ett stycke av stadsmuren, såsom
ännu kan ses där teglet är nytt; Trigalet.
som hertigen av Anjou tog från bastarden
av Mauléon; Mauvoisin, som han tog från
Raymonnet, och där det nu finns en
gemytlig kastelian med artighet nog att
bjuda två aktade resenärer på en god
kvälls-vard, »med fyra buteljer vitt vin, det bästa
jag druckit på hela resan». Och där, ett
stycke framåt och på vänster hand, lig-
ger Lourdes, en bra bit upp bland bergen
bakom Tarbes, — Lourdes där
engelsmännen äro: getingboet i Bigorre som varken
greven av Foix eller hertigen av Anjou
eller någon annan kunnat få tag på. Ty
alla andra fästen här i trakten ha tagits,
och baronerna ha blivit fransmän sedan
Svarte Prinsen for hem; men Peter av
Béarn och hans frikaptener hålla alltjämt
Lourdes för kungen av England, skratta
åt övertalningar och belägringsarmeer och
rida stundom plundrande ända till
Toulouse . . . Man får se upp lite varstans här
i trakterna än i dag, när det spörj es att
folket från Lourdes är ute och rider . . .
»Och på varje ställe där vi övernattade
skrev jag ner allt han berättat, antingen
samma kväll eller nästa morgon, för att så
bättre bevara hans ord; ty skrift är
pålitligare än minnet.»
Och där, på denna färd mot Orthez,
kunna vi lämna honom, vetgirig, flitig och
lycklig, — lyssnande till sin följeslagare
under dagsresan, jovialisk vid vinbuteljen
på kvällen, tidigt på morgonen i full färd
med att låta allt av vikt han hort ta
formen av anteckningar, som senare, när han
väl åter kommit hem till Valenciennes
eller Chimay, vederbörligen skola utarbetas
på ett sätt som endast han känner till:
det sätt som skall komma eftervärlden att
i honom se den älskvärdaste av domherrar,
den ypperste av krönikörer och en
personlighet som jämte sina båda samtida,
Chaucer och Boccaccio, på ett särskilt sätt
lyser upp sitt århundrade genom att (som
den vise professor Ker säger) samman med
dem bilda det tretal av stora författare
som känt minst av den litterära
melankolin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
