Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Axel Fridell. Av Gunnar Jungmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giin nar J tingm ar k e r
Flickan med pelargonian.
Fridells produktion, särskilt från de tidigare
åren, studerar nian bäst i direktör Thorsten
Laurins samling, som rymmer många unika
blad. Där träffar man på en etsning från
konstnärens första akademiår, föreställande
en sittande man i ytterrock och pälsmössa.
Både kompositionen och tekniken med dess
regn av täta streck vittnar om att Zorns
inflytande har varit det bestämmande. I de
följande bladen, såsom porträttet av Alfred
Hedlund och »Mannen i kappan», är
tekniken sig tämligen lik, men uppfattningen har
något förändrats. Konstnären är mindre
realistiskt beskrivande, han komponerar med
ljusa och mörka ytor och använder modellen som
en »färgfläck» mot bakgrunden — och ändå
räddar han med något av det mänskliga, av
individen.
Ungefär samtidigt med att Fridell
lämnade Akademien övergav han etsningstekniken
och övergick till torrnålen, som blev hans
speciella verktyg och bästa uttrycksmedel.
Han fann genast dess egenart och begagnade
den smidigt för sina syften.
Vid samma tid råkade konstnären
synbarligen i Munchs bann. Det hade från början
vilat något av blek skymningsmelankoli över
hans gestalter, och med sådan läggning var
det naturligt att den store norrmannens
grafik skulle verka attraherande. I ett nordiskt
aftonlandskap med ovädershimmel och några
vandrande, skugglika människor (1917) tror
man sig höra munch’ska tongångar, och i en
skymningsinteriör med dansande par (1916)
slår hans sugande brånad emot en. Tätt
famnande virvla de dansande runt, kvinnans
vida klädning tecknar en böljande kontur, och
på golvet samlar en tappad ros bildens
svärta. Framställningen av ett blekt gosshuvud,
hålögt och livstrött, är likaså helt Munch i
uppfattning och modellering. En gatubild och
ett kärlekspar kunna tilläggas.
Denna påverkan blev endast av övergående
art, men det är möjligt att Munchs oerhört
sparsamma, knappa och dock starka
uttrycksmedel öppnade Fridells ögon för en i övrigt
så absolut väsensskild mästare som Whistler,
vilken senare blev hans förebild.
Under den följande verksamhetsperioden
arbetade Fridell sig fram till ett friare sätt
att se och att uttrycka sig. Han löser upp
bilden i ett nät av spröda och nervöst känsliga
linjer, men låter svärtan här och där
flamma upp i små intensivt svarta fläckar. Dessa
fläckar utströddes ofta mer efter estetikens
än logikens krav — den tunna konturen av
en aktstudie fick t. ex. knutar och plumpar
där det »gjorde sig» — och bilderna få lätt
en biton av artisteri.
Man måste framhålla, att denna stil var ej
enbart Fridells, den återfann man mer eller
mindre utbildad hos flera av de samtida
grafikerna. Särskilt hans kamrater Detthow och
Tägtström gingo fram på samma linje.
Det är betecknande för konstnärens
uppfattning, att sina landskapsmotiv hämtade
ban där terrängen var som mest
söndertrasad, i fabriks- och förstadskvarteren.
När Fridells gravyrer sedan utvecklades
mot större klarhet och förfining, större
skärpa och precision i uttrycksmedlen var det
tydligen under intryck av Whistlers konst.
Denne granntyckte grafiker hade drivit sin
teckning till att nå den största känslighet och
uttryckskraft med de mest sparsamma medel;
han hade en ovanlig förmåga att få
pappersytan att »leva». En flyktig molnkontur eller
terränglinje — och det vita papperet blir
rymd och förtonande fjärrvidder.
Man ser hur Fridell har studerat denna
fåmälda konst, man ser det i hans landskap
(t. ex. bilderna från Venedig), och man mö-
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
