Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
digare böcker: en bestyrsam och
självständig ung flicka, som trots sin konkreta
läggning bär ett drag av skogens skygga huldra
och är drömskt overklig som denna.
Sigrid Backman är en diktare, som i grund
känner till hur allmoge- och
hantverkarfa-miljerna leva i någon förgäten landsortshåla
eller i Helsingfors’ utkanter. I det fördolda
försiggå upprivande tragedier och fullbordas
människoödena; diktaren finner också där
— just där! — stoff för sitt skapande. Det
går en ådra av varm kärlek till de svaga och
förtrampade genom Sigrid Backmans
diktning. Hon älskar att skildra sådana
människor, som hon i en av sina böcker kallar
för Guds barn: människor, som gå genom
livet fyllda av de anspråkslösa, svåra
dygderna godhet, ärlighet och uppriktighet. Det
råder en egendomlig motsättning mellan den
vardagliga miljö Sigrid Backman skildrar
och hennes fabulerande fantasi, som låter
undret, sagostämningen spela in i den
triviala verkligheten, i instängda skomakarhem,
hos skurmadammer och fattiga bönder. Hon
återger de enkla människornas vardagstal
fullkomligt realistiskt, men plötsligt är
sagans anda över berättelsen och kastar ett
visionärt skimmer av poesi över den. Denna
bisarra kontrast mellan poesi och prosa är det
utomordentligt originella i Sigrid Backmans
diktning; hennes stil blir därigenom något
kuriöst och egenartat, som ingen kunde
efterapa. Hon är naiv, men hennes naivitet är av
samma art som Selma Lagerlöfs: hon ser
allt med den omedvetna, inspirerade diktarens
ögon; obetydliga människoöden bli
intressanta och få en tragisk resning och naturen
fylles med de gamla myternas levande väsen.
Det finns en smula av den stora svenska
författarinnans fabuleringsglädje hos Sigrid
Backman.
»Den gamla spinnrocken» vittnar om den
äkta diktarens förmåga att av ett trivialt och
litet motiv skapa stor dikt.
En debutant, Erik Frisk, rör sig i sin
småstadsskildring Kapten Martins sju
dagar inom ungefär samma ämnessfär som
Sig-rig Backman. Det finns i hans bok ett
nyckfullt, arabeskartat inslag av romantik i
vardagsskildringens vadmalsgrå väv; även Frisk
älskar att bryta realismen genom
ordvändningar som gömma på en tafatt, egendomligt
rörande poesi. Kapten Martin är en gammal
lam militär, som älskar att sitta i en fönster-
smyg och följa med livet i den lilla staden.
Men kaptenens forna småstad håller på att
ge vika för den nya tiden, som reser upp
fabriksskorstenar och hyreskaserner. Herr
kaptenen växer ut till en symbol för allt det
gamla, som den s. k. utvecklingen även i
småstäderna kastar åsido för mera moderna och
kuranta ting. Vi möta i Frisks bok figurer,
vilkas bekantskap vi redan förut gjort i
litteraturen: konstapel Ahlén, perukmakar
Svensson o. s. v.; de givas, dessa
småstadstyper, med den vanliga chargerade komiken.
Frisk har påtagligen en ursprunglig
skild-rarbegåvning. Det framgår särskilt av den
suggestiva skildringen av ett skeppsbrott ute
i yttersta havsbandet; författaren ger
ypperligt den ohyggliga stämningen av vanmakt
inför elementens raseri.
Ett vittnesbörd om det levande nationella
intresset hos finlandssvenskarna utgör Eirik
Hornborgs roman Ingvar Torkelssons
stjärna, som bildar första bandet i en cykel
»Borgungarna». I denna cykel har Hornborg
påtagligen föresatt sig att skildra
finlandssvenskarnas öden ända från den grå forntiden.
Det är en form av gammal göticism, som
ännu funnit en fristad öster om Bottenhavet.
Det ligger ju nära till hands, att den götiska
stämningen skall frodas i Finland, där
svenskarna kämpa för sin nationella existens. Den
store förkämpen för det svenska
nationalitetsmedvetandet i Finland, Axel Olof
Freudenthal, var fylld av götisk anda. I början
av åttiotalet framträdde en skald, som stod
den freudenthalska kretsen nära: V. K. E.
Wichmann, som kallade sig Gånge Rolf och
skrev dikter i stil med gamla
vikingadra-por. Traditionen har bevarats ända till
våra dagar. Man kan nämna författare som
Arvid Mörne, Bertel Gripenberg och Hugo
Ekhammar.
Eirik Hornborg ansluter sig med sin roman
till de nyss nämnda diktarna. Han berättar
om en svensk viking Ingvar Torkelsson, som
drar ut på ledungståg och irrar vida omkring
och möter många äventyr, men som aldrig
samlar sig till en stor gärning. Tills ödet
kallar honom och vändpunkten i hans liv
slutligen står för dörren: han seglar österut och
landstiger på Finlands kust; han är den
viking, som grundar det svenska väldet i
Finland, det är hans stolta mannagärning.
Hornborg söker ge den fornnordiska
kraften, den ursprungliga vildheten, blodtörs-
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
