Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
förmänskliga. Som en pelare av eld stiger
själarnas längtan upp mot rymden;
människornas dröm glider ut mot en fjärran ö, där
allt skall försonas och uppstå i en skönare
gestalt än här. Hemmer är en modern
platoniker: fjärran från verklighetens onda,
förvirrade värld välver sig idealens sköna,
underbara rike.
Hemmers dikt har ofta tolkat skaldens
brinnande längtan att icke vara bunden vid
sitt eget trånga jag, att bli delaktig av
främmande människoöden, av allt som existerar.
Det är till en del diktarens estetiska intresse
för alla de brokiga former och skepnader
livet ikläder sig; men kanske främst en djup
etisk känsla av det fattiga och ofruktbara i
varje egocentrisk livsinställning. Hemmers
dikt är även en dikt om det mänskliga
broderskapet. Det är icke underligt, att Hemmer
i en rad av artiklar länge dröjt vid Tolstoi
och lyssnat till den store ryssens ord om
kärleken till nästan.
I sitt framhävande av människornas
broderskap och sin avsky för en själlös
maskinkultur möter Hemmer några av de
modernistiska författarna i Finland. Det är
därför i viss mån egendomligt, att Hemmer
blivit utsatt för häftiga angrepp från
modernisternas sida. Det finns i »Helg» en dikt »Den
tvinande häggen», som får sin förklaring av
dessa litterära fejder.
Jacob Tegengren har fogat en ny diktbok
Den svåra vägen till den långa rad av
diktsamlingar, som han tidigare utgivit.
Tegengren är österbottning; hans dikt har sugit
in slättlandskapets stämning av mystik och
oändlighetslängtan. Slättens jord är tung och
mörk, men däröver välver sig i
skymningarna en oändlig, skimrande rymd; på samma
sätt gömmer det robusta, jurdbundna
österbottniska folklynnet en böjelse för religiös
mystik. Österbotten är de religiösa
väckelsernas land. Österbottningen drives ej blott
av sin vandringslust att söka sin lycka som
emigrant ute i världen; ban är även en
orolig sökare i andens rike. Det finns en åder
av fromhet och religiositet också hos
Tegengren, Österbottens sångare. Som diktare står
ban högst i sina religiösa dikter. Han är en
vek natur; i ödmjuk andakt och
undergivenhet inför gudomen stiger hans hjärtas
åkallan upp mot det gudomliga. Det finns
något av en katolsk doms stämningsfulla,
milda skymning och sövande virakdoft i hans
dikt.
656
Den religiösa extasen, som Tegengren
besjunger, har en påfadande likhet med den
poetiska elevationen, den konstnärliga
inspirationen. Han bestyrker den tes, som den
franske akademikern, abbé Brémond, för
några år sedan förfäktade med så stor
prästerlig elokvens: i själva rationalismens
högborg, franska akademien, steg abbén upp och
vittnade, att poesin till sitt väsen var
irrationell, mystisk och att den religiösa
mystiken och poesin voro nära befryndade med
varandra. Det måste vara en fransman som
slösar verklig lidelse på dylika tankar; för
en german är det självfabet, att poesin och
det förståndsmässiga äro två olika saker. En
så typiskt germansk diktare som Tegengren
har många gånger i sina dikter gett uttryck
åt den romantiska uppfattningen, att det är
en gud som talar genom diktarens ord;
skalden är ett instrument i en högre makts hand
och förnimmer inspirationen som en nåd från
ovan. I hans dikter får den religiösa känslan
liknande uttryck.
Den andra delen av Tegengrens diktning
är naturlyriken. Den österbottniska slätten
lever i hans landskapsdikt med sina
underbara dagrar och sitt skälvande färgspel; kring
allt spinner ljuset, i morgonens skymning
eller kvällens, en slöja av hemlighetsfull poesi.
Slätten är ett landskap för en vek,
svårmodig stämningslyrik, sådan som Tegengrens.
I de dikter Tegengren nu utgivit ingår ofta
det religiösa elementet en intim förening med
naturskildringen; landskapsbilden blir vag och
obestämd i sina konturer, den är sedd
genom en stämning, en religiös känsla av
andakt inför gudomens närhet. Allt som sker i
naturen för den religiöses tankar till Gud;
endast Gud vet vad som är betydelsefullt
eller icke i naturens värld:
En stjärna faller i nattens blå
och snabbt försvinner dess sken.
Ett vissnat blad det dalar också
till jord från sin tnodergren.
Men vad som är stort och vad som är smått
förbliver en hemlighet,
och ingen dödlig ännu förstått
vad endast en Ende vet.
Den stjärnan var kanske död och kall
— ett stoft i Guds väldiga hus.
Den aldrig sett liv, men fick av sitt fall
ett hastigt försvinnande ljus.
Men lövet har susat livets sång,
den höga, som stjärnan ej hört,
och darrat av jublande fröjd en gång,
av Guds heliga finger rört.
(Stjärnan och bladet.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
