Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk s k ö nlitt er atter i Fintand
I Tegengrens dikter skymtar en äkta
lyriker, vars nerver vibrera för intryck, som
undgå andra robustare naturer. Han saknar
stadga som samhällelig stöttepinne, skulle
den gode borgaren säga. Satsen »himmelhoch
jauchzend, zum Tode betrübt» betecknar de
båda stämningspoler, mellan vilka han
ständigt pendlar. Tegengren — och Jarl
Hem-mer — vittnar om att det källsprång av ung,
naiv, musikalisk lyrik, som sprudlade fram
särskilt i Topelius’ skapande, icke ännu
sinat ut, utan fortfarande går som en
strömning genom den finlandssvenska litteraturen.
Som helhet står icke »Den svåra vägen»
lika högt som Tegengrens bästa saker. Hans
dikt skadas här, som ofta förut, av alltför
stor ordrikedom och ett icke nog kräset
ordval. Man har intrycket att diktaren har
alltför lätt att skapa; det följer en smula siam
med i hans inspirations alltför starkt
strömmande flöde. I varje fall är det säkerligen av
intresse för den svenska publiken att lyssna
till en av diktarna i den kvartett, som
skapade det litterära genombrottet i
finlandssvensk lyrik i början av innevarande sekel.
I denna kvartett var Tegengren den veka,
lyriskt smältande tenoren.
Joel Rundt, som år 1929 utgivit en
diktsamling Det stilla ljuset, var tidigare som
poet en utpräglad landskapsmålare. Han gav
landskapen rent måleriskt med skarpa
konturer och djärva färgklickar. Själva formen
för hans dikter var typisk: han begagnade
sig av sonettformen, som i sin stränga
av-mätthet var en adekvat avspegling av
innehållets utpräglat objektiva karaktär. I Rundts
senare böcker har hans naturkänsla blivit
alltmera innerlig: han söker nu mera än förr
fånga stämningen över naturen, doften, icke
den rent måleriska verkligheten. Diktaren
har trätt i en intimare kontakt med naturen
än förut. Han hyllar den som hembygden,
som ger honom den fasta punkten i
tillvaron och återfinner överallt en ande, en själ.
Det sammanhänger med att Rundts livssyn
överhuvud fördjupats och förinnerligats. Det
finns i hans senaste dikter ett smärtsamt
grubbel över livsproblemen, en mörk
pessimism och en viss religiös hållning. Man
förnimmer genom hans dikter skälvningen
av en personlig smärta.
Högst stå i »Det stilla ljuset» de dikter,
som äro mest objektiva; Rundts målarblick
förnekar sig icke i »Tre dikter» och »Träd».
Rundt har ofta klätt sina dikter i den fria
versens form, som känsligt följer
stämningens skiftningar och återspeglar det
förandligade i själva innehållet.
Det kan nämnas, att Rundt i sin bok även
publicerat en rad vackra översättningar,
särskilt av modern finsk lyrik.
Till sitt stämningsläge stå Viola
Renvalls debutdikter Inom kretsen nära
Tegengrens lyrik: det är samma blomlika
sprödhet, samma religiösa innerlighet hos
nybe-gynnaren som hos den äldre, erkände
diktaren. Viola Renvall har icke som de övriga
nykomlingarna på den finländska parnassen
följt modernismens fältrop; hennes vers är
rytmisk och t. o. m. prydd av rim, denna
grannlåt till fem centimes, som Verlaine
sade. Men det finns en modern känslighet i
hennes ordval. Viola Renvall målar med
ljusa pastell- och akvarellfärger; det är bara
ett anslag, som tonar ut och dör i en vag
stämningsnyans som i en kinesisk eller
japansk målning:
I skymningen en bjällra,
som sjunger för mig,
i skymningen en flinga,
som sjunker ned till mig,
i skymningen så många ting,
som ville trösta mig —
Och ändå — är det ingenting;
allt snuddar blott vid mig.
Andra dikter äro mera banala, men som
helhet står diktsamlingen likväl på ett så högt
plan, att man har skäl att med ett visst
intresse motse vad författarinnan nästa gång
skall bjuda.
Stefan Sylwandee sökte i sina
debutdikter Staden med de tusen lindarna skildra
småstadstyper och -original, som voro nära släkt
med Birger Sjöbergs. Sylwanders »lilla
Paris» var, skulle jag tro, Mariehamn. Han
såg sin stad och människorna där i en
rosenröd lyrisk stämning, som även påminde
om »Fridas visor». I författarens andra bok
Vers från havskanten intager
naturskildringen och den rena stämningsdikten
huvudrummet. Havsbilderna och skärgårdsvyerna
äro många gånger ganska lyckade.
Sylwan-der smider granna rim och klingande
rytmer; dikten är för honom en festlig lek. Han
blir emellanåt filosofisk, men man är icke
riktigt villig att ta hans filosofiska
meditationer på allvar. Han är en lyrisk trubadur,
42—Ord och Bild, jç:de årg.
657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
