Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den svenska tidskriftslitteraturen. Några konturer av dess historia. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska t i d s k r i f ts litteraturen
periodiska litteratur typiskt speglar det
allmänna lynnet. Det är politik och
ekonomi, praktiska reformer, sociala problem
och dylikt som sysselsätta redaktionerna.
Litteraturen står i efterhand, och konsten
märks över huvud taget knappast alls. Ett
undantag, som bekräftar regeln, är den av
Lorens Dietrichson under åren 1875 och
76 utgivna Tidskrift för bildande konst
och konstindustri. Denna förträffliga
publikation, vilken både i avseende på
innehåll och utstyrsel gott kunde upptaga
tävlan med det bästa som samtidigt
presterades i utlandet, tycks emellertid ha
varit för dyrbar för den dåtida svenska
allmänheten (prenumerationspriset var 15
kr. för en årgång om sex häften), ty den
måste redan efter andra året upphöra.
Betecknande är, att det enda rent litterära
organ, som tiden över huvud taget äger,
uppsättes av en outsider, litteratören
Johan Grönstedt. Det är månadsskriften Nu,
som levde under åren 1875—77 och
under denna tid hann med att publicera
verk både av Viktor Rydberg, Snoilsky,
Wirsén, Edvard Bäckström, ja till och
med av August Strindberg. Men eljest var
det svårt att få utrymme för litterära
synpunkter, och gällde det sådana av
modernare snitt växte svårigheten till
omöjlighet. Under decenniet 1881—91 existerade
visserligen Arvid Ahnfelts Ur dagens
krönika, ett organ som lämnade utrymme
även för mera avancerade åskådningar,
men i trots av att medarbetarkretsen inom
sig räknade många utmärkta namn,
lyckades publikationen aldrig uppnå någon
auktoritet. Huvudsakliga hindret härför
låg väl i utgivarens personlighet, som icke
alls höll måttet. En efterföljare till
Dagens krönika var Nordisk revy (1885—89)
som utgavs av E. Thyselius. Den var
synnerligen frispråkig och upptog bidrag även
av den yngsta, ännu för sitt erkännande
kämpande generationen, varigenom den
förvärvade sig en viss betydelse, men dess
ton var för gaminartad och dess
redaktionella grundsatser för slappa för att den
skulle kunna bliva något verkligt
acceptabelt organ för tidens nya strävanden. Vid
början av 1890-talet fanns följaktligen
inom vår periodiska litteratur plats för ett
organ, som med klokt utnyttjande av
tidens nyvunna trycktekniska och illustrativa
möjligheter öppnade sina spalter för den
nya, mera på de konstnärliga och litterära
tingen inriktade strömning, som bröt fram
inom den uppväxande generationen. Det
var här Ord och Bild satte in, och det är
genom sitt sätt att fylla sin sålunda från
början klart fattade uppgift som
tidskriften kommit att spela sin allbekanta, djupt
ingripande roll i de senare decenniernas
svenska idéhistoria.
IQ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
