Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det tyska 1800-talets måleri. Reflexioner på en utställning. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ti s t a f Näsström
Caspar David Friedrich, Klosterruinen E l d e n a.
Nationalgalerie, Berlin.
på tysk koloristisk begåvning. Man
frestas nämna både Goya och kanske
framför allt Manet inför anblicken av detta
helt enkelt raffinerade ackord av utsökta
toner i svart, brunt och grått. Mot en slät
gulbrun fond, som upptill mörknar mot
mullvadsgrått, avtecknar sig den
mörklag-de kammarherrn i svart sammetsfrack
med impulsivt ansatta dagrar, och mot
frackens rikt nyanserade och fylliga
svärta klinga halskråsets och ordensbandets,
manschetternas och händernas superbt
valda modulationer i grått. Något av det
demoniska hos Goya har, med hans egna
koloristiska medel, fångats i detta
porträtt av en mästare, som var praktiskt
taget okänd till år 1906, då 100-årsminnet
av hans död gav anledning till en
utställning i Berlin.
Med den förfinade färgverkan i
Rav-skis porträtt förenas onekligen en viss
kylighet i själva karaktärstolkningen.
Så mycket mera av sympatibräddad
inlevelse finns det i Hans von Marées’
porträtt av skulptören Konrad von Knoll.
Modellen står vid sin kavalett, gestalten
och accessoarerna äro endast skissartat
antydda, bildens suggestiva effekt är helt
och hållet samlad i huvudet, vars anemiskt
ljusa hy och röda, bakåtkammade hår
utstråla en fascinerande lyster i den dunkla
infattningen. Detta kamratporträtt är
ganska ensamstående i Marées’ produktion
tack vare en mänsklig omedelbarhet och
en målerisk koncentration och renhet, som
man icke är van att finna i hans fria
kompositioners rytmiska koraler med
deras ofta ganska grumliga och degiga
kolorit.
För den tyska 1800-talsromantiken
ägde porträttet och människoskildringen
överhuvud endast ett periferiskt intresse
vid sidan av den vida mer centrala
uppgift, den ville genomföra i och med det
mänskligt besjälade landskapsmåleriet. På
detta område öppnade sig ett bördigt fält
för den romantiska känslan, men när man
jämför vad tyskarna här åstadkommit med
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
