Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det tyska 1800-talets måleri. Reflexioner på en utställning. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det tyska 1800-talets måleri
Anshelm Feuerbach. Från Caracallas varma källor.
Kunsthalle, Hamburg.
landskap av Constable, Bonington eller
Turner, framstår deras insats såsom
skäligen blygsam. Det är återigen bristen på
djupklingande och nyskapande kolorit,
som hindrar dem att göra sig gällande.
De spekulera mera än de se, och de se
alltför detaljerat och prudentligt för att
kunna omsätta sina optiska intryck i en
måleriskt smulten syn. Där havet, heden
och skogen inspirerat fransmän och
framför allt engelsmän till brusande
fugor i färg, där notera tyskarna med
pedantisk omständlighet sina iakttagelser och
söka besjäla det givna verklighetsstoffet
genom att i det sachsiska månskenet eller
det bayerska solljuset sätta in ett
figurstaffage, som har den fatala uppgiften att
i sitt minspel och sina åtbörder ge
uttryck åt själva landskapets åtrådda
stämningsvärden. I det klassiska landskapet,
som på utställningen i Liljevalchs
konsthall främst representerådes av Josef
Anton Koch, begagnar man sig av
flöjtspelande herdar och herdinnor i gammal
god Poussin-stil, och hemma i de tyska
småstäderna och byarna få studenter och
bondfolk göra tjänst.
Frånvaron av koloristisk genialitet och
spontant föredrag förringar
uttryckskraften även hos de romantiska målare, som
annars nått längst i en med litterära
medel besjälad tolkning av landskapet. Av
de fem målningar, varmed Caspar David
Friedrich företräddes på den tyska
utställningen, ledo fyra av den krampaktiga
tendensen att pressa in stämningsvärden
i staffage, accessoarer och lufttoner i
realistiskt studerade men icke måleriskt
genomarbetade landskap, medan den femte,
»Klosterruinen Eldena», med sin doftigt
friska grönska och sina briljant målade
ödemurar i grått och tegelbrunt gav ett
omedelbart betagande naturintryck,
dubbelt välgörande genom sin frihet från
påtvingad symbolik. Om jag icke
missminner mig, är denna idylliska sommarbild en
av de första etapperna på vägen till
Friedrichs för den romantiska naturkänslan
utomordentligt typiska målning »Vinter»
i Nationalgalerie i Berlin.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
