Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hj almar
B e r g m a n
duksbord under skolåren, har flitigt
utnyttjat detta konstgrepp och uppenbarligen
haft samma lätthet som den store
engelsmannen att omsätta ett omedelbart intryck
av en människa i en drastisk liknelse ur den
lägre organiska eller rent oorganiska
världen, och han har flitigt utnyttjat detta
konstgrepp med osviklig humoristisk
effekt. Det gäller framför allt hans tidigare
böcker —- före 1920 ■—■, där han i regel
låtit det stanna vid denna yttre
karakteristik av sina »figurer» och »krumelurer»,
för att använda Rogershusbaronens
favorituttryck om medmänniskor. Men han
har samtidigt anslagit hårdare och
mörkare strängar på sitt instrument, detta
instrument som clownen Jac i hans sista
bok rätt och slätt kallade skräck.
Överdriften ligger i öppen dag men rymmer
likväl mer än ett uns av sanning.
Bergslagskomediernas författare var ej alltid på
lekfullt Dickenshumör. Här tråddes stundom
en veritabel häxdans av mer eller mindre
bondska marionetter, med fan själv eller
åtminstone en nära anförvant som
fördansare och speleman.
Den sista —• Mor i Sutre (1917) — tar
kanske priset i kuslighet. Händelser och
gestalter framträda i fräsande blått
blixtljus — det magiska sken, som uppkommer
när två elektriska ledningstrådar plötsligt
beröra varandra, och som förträffligt
lämpar sig för en gammal spökhistoria, när
den berättas för nutida människor med
anspråk på att vara dagsens sanning. När
Frönsagreven — en sannskyldig svensk
Karamasov ■—• lämnar gästgivargården i
Sutre, dit han anlänt på kolerakärran i
socknen för att undgå länsman, har han efter
en enda natts verksamhet lyckats grusa
ett hem och spoliera varje möjlighet att
bygga ett nytt. Ingalunda med vett och
vilja: han är en lättsinnig krabat, vars alla
tankar flyga mot nöjet likt en svärm gråa
nattmalar mot ljuset .. . Man har en gång
räckt honom lillfingret — nu har han tagit
hela handen, trots alla försiktighetsmått.
Allt går naturligt till, det faller aldrig
författaren in att ta till översinnliga
förklaringar, som ingenting förklara, och dock
har man, när man slutat berättelsen, ett
starkt intryck av att ha bevistat en
spök-seans, där demoner iklätt sig
människogestalt — vilket icke hindrar att det luktar
svavel om dem långa vägar.
Det är en tvättäkta romantiker, gärna av
Poe-Hof fmannsk skola, om man så vill, som
byggt upp denna trolska värld åt sig, en
värld där solen visserligen mist sitt sken
och människorna leva utan förstånd, men
där författaren själv oemotsagd får agera
gud fader. I själva verket är den mycket
liten: det är egentligen bara
gästgivargården och en bit landsväg som falla inom
den magiska ljuskretsen. Runt om står
vildskogen svart och ogenomtränglig, med
helvetesflammorna från någon masugn
begränsande horisonten. Men därutanför kan
man mycket väl tänka sig, att livet icke
hoppat ur gängorna.
Den dystra, spöklika tonen överväger
även i En döds memoarer, en av
Hjalmar Bergmans mest fascinerande romaner,
tillika den första vari
Dostojevskiinfly-tandet gör sig mera direkt förnimbart. De
historiska släktkrönikor och
familjetraditioner, varur författaren öst för sina
tidigare Bergslagskomedier, ha väl även här
tjänat som utgångspunkt, men berättelsen
är förlagd till åren kring sekelskiftet, och
miljön är endast delvis densamma. Från
den lilla västmanländska —■ eller närkiska
—- residensstaden föras vi ut på
internationella stråkvägar. Romanens senare del
utspelas sålunda i ett högst fantastiskt
spelhus i Hamburg, där äventyrare och
människospillror från alla världens hörn
stämt möte. Huvudmotivet är alltjämt två
bergslagssläkters sekelgamla kamp, ärvd
från generation till generation; här får
den sin tragiska upplösning i form av ett
brott, vars detaljer i allt väsentligt bilda
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
