Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kj ell Strömberg
en upprepning av tidigare timade
händelser i samband med mordet på Gustaf III,
vari medlemmar av samma familjer
spelat en roll. Det är lätt att framdraga
lik-hetspunkter med Almqvist i denna
spännande romanföljetong. Det är ätten och
dess dunkla arv av ödesdigra instinkter
som här lever och regerar, icke dess
tillfälliga manifestation i den enskilda
människan. Men föredragets nervösa rytm, trots
bredden och digressionerna, det pittoreska
sceneriet och den makabra fantastiken
föra lika säkert tankarna till den ryska
romanlitteraturens störste, som ju också —
obotlig gammal spelare — var hemtam i
denna kosmopolitiska lyxmiljö.
Det är som att andas ut i ren frisk luft
och känna alla den svenska vårens starka
dofter strömma emot sig, när man efter
denna bedövande sjukdomshistoria får fatt
på Markurells i Wadköping, den roman
varmed Hjalmar Bergman definitivt slog
igenom. Redan när den kom ut, stod det
klart för kritik och publik, att svensk
litteratur blivit en klassisk
småstadsskildring rikare, och att Hjalmar Bergman
gjort sitt mästerstycke i genren.
Wadköping är en liten Mälaridyll, vars fridfulla
tillvaro hägnas av domkyrka och skola,
slott och rådhus, medan en ensam
fabriksskorsten någonstädes i utkanterna tjänar
som vågbrytare för de ekonomiska
svallvågorna utifrån. Det är blott i sin
ordning att vi först göra bekantskap med
stadens förnämsta invånare i Tante
Rütten-schölds pålitliga skvallerspegel och genom
henne få en hum om den betydelsefulla roll
som stiftelsen Jesu krubba spelar i det
högre sällskapslivet. Men på utvärdshuset
Kupan, där stadens löshästar pokulera i
ljusa sommarnätter, residerar en
inflyt-ting av tvivelaktig extraktion med ett
klipskt huvud och därtill en välfylld
kassakista, som gör honom till en makt i
samhället. Det är herr Markurell, vars
rävröda hårkrans, varhelst den dyker upp, vi-
sar sig utgöra ett långt farligare hot mot
stadens lugn än själva fru de Lorches
gracila smalben. Denne herr Markurell är
trollet i sagan, och det ser ett ögonblick
ut som om han skulle äta upp alla de små
människorna. De springa förskräckta om
varandra för att rädda sig och sitt, när
han en vacker dag upptäcker, att den högt
älskade sonen Johan, för vilken han
samlat allt sitt guld, är en gökunge i boet.
Till på köpet sker upptäckten den dag, då
sagde Johan skall ta studenten, vilket herr
Markurell hoppas kunna underlätta genom
att göra en storartad stipendiedonation till
skolan. Samtidigt upptäckes det, att en av
samhällets pelare, den rike häradshövding
de Lorche, gjort sig skyldig till underslev
och velat rymma från staden. Och denne
häradshövding de Lorche, vars öde — och
därmed halva stadens — herr Markurell
håller i sin hand, är Johans verklige
fader. Man kan svårligen tänka sig en mer
dramatiskt tillspetsad situation. Hur den
löses i det övermänskliga ädelmodets
tecken är ett psykologiskt hokus pokus, som
trotsar varje förnuftsmässig analys men
som en stor diktares fantasi här gjort
rimligt. En enda händelserik majdag har
räckt till att förvandla trollet till
människa, varvid fru de Lorche spelat en viss
roll av universellt medlidsam prinsessa i
sagan. När solen går ned i den blånande
sjön och lektor Barfoth tillsammans med
adjunkten Leontin efter lyckligt
överstånden studentsexa tar upp den första
glun-ten i den fallande skymningen, är det den
Shakespeareska Midsommarnattsdrömmens
Puck som osynlig slår takten, eller
Stormens Prospero som höjer sitt trollspö
över det sovande Wadköping.
Hjalmar Bergman har gjort ett
strålande drama av denna strålande roman. Med
Anders de Wahl i titelrollen har det visat
sig vara ett av de få svenska originalverk
i dramatisk form som kunnat och
förtjänat leva på scenen.
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
