Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kj ell Strömberg
som herr von Hancken så ypperligt
företräder. Det är han som står för de
präktiga arrangemangen till konung Gustaf IV
Adolfs mottagande, vari varken fattas ett
grekiskt tempel för den nödiga apoteosen
eller ett fyrverkeri, i vars lågor herr von
Hancken omsider själv — eller åtminstone
hans ringa förstånd —- ömkligen
omkommer. Tyvärr har han förbisett den icke
alldeles oviktiga lilla detaljen att
högstdensamme alls ej tänkt på någon visit vid
brunnen, men det visar sig, att
arrangemangen lika väl låta använda sig till den
nymodiga Frihetens apoteos, varmed borde
följa avskaffandet av kungadömet,
inclu-sive de flesta medborgerliga plikter och
.skyldigheter, särskilt skyldigheten att
hålla förfallna kaptensboställen i gott stånd.
Ett franskt skojarpar håller intrigens
trådar i sin hand, roligt i och för sig, men
dubbelt roligt att betrakta genom de
klumpiga, hemgjorda glasögon, som
författaren spänt på sig. Han spelar mesmeristisk
underdoktor, hon förnäm emigrant och
lyckas i denna egenskap dåra själva länets
hövding, som infunnit sig för att avstyra
vidare skandaler. Det utspelas kort sagt
scener på detta svenska bondland, som
kunde vara tagna direkt ur en romantisk
opera buffa av Mozart eller Rossini.
Romanen om Farmor och Vår Herre,
som tåligt hör på den gamla damens
klagomål och aldrig har några invändningar att
komma med, är buren av samma ljusa,
sprudlande berättarlynne —■ gamla fru
Borck, som styr och ställer för hela
släkten efter bästa förstånd men med särskild
hänsyn till sitt eget kött och blod, är med
andra ord ett kvinnligt, något mera
plebejiskt motstycke till hans nåd på
Rogershus, som knappast styr någonting men väl
ställer till åtskilligt trassel med sitt
testamente, både i betjäntflygeln och bland de
förväntansfulla, mer eller mindre
närskyl-da presumptiva arvingarna. Var det med
tanke på clownen Jac, låt vara fallen till
vänster, som detta vördnadsvärda, något
koleriska fruntimmer redan för tio år
sedan titulerades farmor? Alla Hjalmar
Bergmans romanfigurer hänga tillsammans
genom släkt- eller vänskapsband — men
man måste fråga sig, om han från början
utstakat deras levnadsväg. Ibland
förefaller det onekligen så.
Hjalmar Bergman hade redan bytt
skinn många gånger, då han 1923 kom
med den självbiografiska pojkromanen
Jag, Ljung och Medardus. Man förstod
det icke genast, men denna bok om tre
verkliga svenska rackarpojkar innebar
något absolut nytt, trots att man kände igen
en hel del av komparserna i berättelsen,
från den odödlige värdshusvärden
Marku-rell till den spattige baronen på
Rogershus. Man följde deras växlande öden icke
blott med en viss spänning utan också med
en viss sympati, som dock icke delades av
Wadköpingssocieteten, och man trodde sig
i förstone stå inför ett svenskt utslag av
Mark Twains litterära Chaplinhumor. Men
det var galet. Den vemodigt humoristiska
barnpsykologi, som Hjalmar Bergman
utvecklar i de första kapitlen av denna bok,
tillåter jämförelser, som icke utfalla till
hans nackdel, både med Hjalmar
Söderbergs motsvarande kapitel i Martin Bircks
ungdom och Ludvig Nordströms Tomas
Lack-historier. Nu skall man icke alltför
mycket taga honom på orden, när han
försäkrar, att »ingen man blir så lastgammal,
att han inte med nöje jagar katter eller
skrämmer käringar» — t. o. m. hans
ungdomliga hjältar röja redan på ett tidigt
stadium vida mer omfattande och i
tillvaron centrala intressen. Ett resande
teatersällskap, som kommer till staden och,
följande strängt konstnärliga krav,
presenterar Hauptmanns bekanta drama med en
Hannele i bara särken, ger dem anledning
att heroiskt träda upp till försvar för
primadonnans dygd, även sedan hon genom
sina handlingar i det borgerliga livet måste
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
