Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hjalmar Bergman. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hj almar Bergman
anses ha fått skenet emot sig och
komprometterat konsten med stort K. Och vem
minns icke pappa Medardus, denna
dråpliga mixtur av teaterdirektör Sjövall och
konung Oidipos, för vilken ingen mindre
än August Lindberg, författarens svärfar,
lär ha stått modell?
I Chefen fru Ingeborg (1925), det sista
men banbrytande mästerverket, har
Hjalmar Bergman övergivit den direkt
självbiografiska hållningen men i stället
utvecklat sina psykologiska fakirkonster i en
välbekant Stockholmsmiljö, som utan
tvivel skulle ha blivit banal i varje annan
författares händer. Det är klart att några
vilsna fåglar ha fått slinka med in i
denna krets av direktörers, premiäraktörers
och gardeslöjtnanters vederlikar med
daglig ut- och ingång i det stora varuhus, för
vilket fru Ingeborg är mäktig och
driftig chef efter sin salig mans frånfälle.
Men de äro blott staffage. När de
Bergmanska falluckorna plötsligt börja
fungera, är clet hos de mest genuint borgerliga
hjältarna och hjältinnorna som läsaren
hisnande finner sig stirra ned i själens
avgrunder. Ty denna till synes vardagliga
historia om en medelålders
modehandler-skas storhet och fall är i verkligheten en
djupt tragisk historia om Eros’
förödande verkningar i det mest välordnade
samhällsmänniskoliv: fru Ingeborg Balzar är
en kvinnlig motbild till den rike Swann,
hertiginnors förtrogne vän, som hos
Marcel Proust sömngångarlikt skrider
trappsteg efter trappsteg utför på den sociala
och moraliska rangskalan, ledd av en blind
passion för en simpel kokott, tills han
slinter och faller på de slippriga stenarna
längst nere i djupet. Det är det
undermedvetna driftlivet i ursprunglig vildhet,
långsamt uppstigande över medvetandets
tröskel hos den civiliserade människan, som
här skildras, kärleken som en lömskt
smygande febersjukdom, en Eros i släkt med
Pan och hans anhang, vars plats är i dju-
pa skogen och ej i möblerade rum — än
mindre, för att ej säga allra minst i
chefskontoret till ett stort affärshus vid en fin
Stockholmsgata, låt vara att där
företrädesvis handlas med fruntimmersartiklar.
Romanen utvecklar sig genom en serie
av skenbart betydelselösa episoder. Bland
dessa episoder finns det en som är
central, och vars långa och invecklade
orsakskedja Hjalmar Bergman följer ända in i
själens och kroppens hemligaste
skrymslen. Det är det måttlösa vredesutbrott,
vartill fru Ingeborg av en mycket
obetydlig yttre anledning gör sig skyldig gent
emot sin blivande måg. Han är en
samvetslös Ivan Karamasov i svensk
löjtnantsuniform, som paralyserat först dottern och
sedan modern med sin intellektuella och
moraliska nihilism. När han i ett halvt
symboliskt efterspel räddar den avslöjade Fedra
ur en brinnande skog, där hon planlöst
irrar omkring bland markens skräckslagna
kryp och trädens svedda flygfän, är det
bergakungen som tar henne, fast allt går
enkelt och naturligt till. Beskrivningen på
denna skogsbrand är ohyggligt
fascinerande : det är barnsagans enkla skräckelement
i en konstmässig transskription, avpassad
för vuxet folk, och meningen är klar.
Det var dock icke så mycket
sagoberättaren och trolleriprofessorn Hjalmar
Bergman som fastmer psykologen och
visdomsläraren som tog hem priset med denna
bok. När han resonerade, friskt och rakt
på sak, om kroppens och själens inbördes
förhållanden under människans olika
åldrar eller om den »upphöjde bonde»,
som vi alla bära inom oss och som tid
efter annan oemotståndligt drar oss till
landet, eller om »olyckans fanatici», eller om
yrkenas växlande »moraliska atmosfär» och
generationernas sätt att uppfatta varandra,
då var man helt med honom. Han var
intet mer och intet mindre än en svensk
Marcel Proust.
Men det stannade vid ansatsen. I sina
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
