Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fem minuters tystnad. Av Sigfrid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fem minuter s tystnad-
Av Sigfrid Lindström
U ÄR DET alldeles tyst och stilla
överallt. Det är som den officiellt
anbefallda tystnaden vid årsdagen av ett
krigsminne. Automobilernas brunstiga
jungel-böl hörs inte just nu, automobilerna
själva skenar inte längs gator och vägar
likt stridselefanter som drabbats av
krigspsykos. Cykelklockornas ljudande
malm och klingande bjällror ringer inte
längre likt oavstängbara väckarklockor,
påminnande mänskorna om att även
middagsstund har guld i mund, förmanande
dem att ockra med det kapital som
kallas Tid, och låta sekundernas
kopparslantar glida ner i det »effektiva» livets
Danaidiska sparbössa. Allvärlden tiger,
men det är ingen Dödens tystnad; det är
den tystnad som uppstår när Livet
tigande lutar sitt huvud i Evighetens
moderssköte för att hämta tröst, mod och styrka
ur dess outtömligt flödande kraft.
Det händer ingenting; Vår Herre har
låtit alltsammans vila en kort stund. Han
sitter alldeles stilla i sin stora stol och
bara ser på hur små änglabarn sållar stora,
mjuka, duniga snöflingor ner över jor-
den, och är så ivriga att de nästan
håller andan. Och i sin iver fläktar de med
sina små dunvingar så att flingorna
börjar dansa denna underbara virveldans, som
är lika uråldrig och lika tidlöst ny som
skogens sus och sjöarnas böljeskvalp. Och
en av flingorna fastnar i Vår Herres
silvervita skägg, och han tar den i sin hand,
och den smälter inte och går inte sönder,
och han sitter och ser på den och minns
hur det var när han första gången såg
äppleblommor snöa ner över
trädgårdsgångarna i lustgården Edén; innan det
ännu hade hunnit bli några frukter på
Livets träd på gott och ont.
Och mänskorna drömmer om att på
fjädrande skidor i långa mjuka glid få åka
fram utan mål genom en Paradisets
Lustgård av snöhöljda granar och furor och
enebuskar, där trädens eviga sång har
tystnat och endast en fjärran, silverklar
bjällerklang, som inte tycks komma från
något bestämt håll, utan fylla hela luften,
säger dem att Herren Gud färdas i sin
lustgård och än en gång finner att det är
allt ganska gott.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
