Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W e r i n
riga nordiska litteraturen. Detta finner han
bero på att Finland är utan utpräglad
storstadscivilisation, men också på att »naturen
var något som icke kunde fråntagas den av
politiska nederlag tyngde finländaren, och
landskapets stora och allvarsamma tavlor
gåvo honom en manande bild av det fosterland
ban ägde». Det ligger en vacker tanke bakom
denna förklaring, om vars riktighet i och
för sig jag inte vågar ha någon mening. Den
finlandssvenska litteraturens andra egenhet,
som är vida mer framträdande, är att den
med helt få undantag är realistisk nutidsdikt.
I den realistiska tradition som utgår från
Tavaststjerna sker inte något avbrott: den
fortsättes av Mikael Lybeck och av de
författare som framträda vid och efter
sekelskiftet. »Någon fri fantasidiktning, vare sig
i stil med den Heidenstamska historiska
dikten eller med den Selma Lagerlöfska sagan,
kommer icke till blomstring i Finland»,
framhåller Landquist och citerar till förklaring
några rader ur Arvid Mörnes dikt
»Poeterna» från år 1903:
Den sång, som föra vill en stormtids talan,
må flvga nära jorden såsom svalan,
ty nu tar blåsten hugg i kullens gräs.
Förklaringen är säkerligen riktig.
Mörnes vackra bild brukades revolutionsåret 1848
av en svensk poet, då han ville ånge varför
tidens och hans egen dikt var
realistisk-politisk. Det var Talis Qualis som i en av
sonetterna i »Vilda rosor» skrev:
Det är också i solsken svalan tager
sin granna flykt och spänner sina senor
till lek och joller högt utöver parken;
Men när det mulnar till och åskan drager
ur lidret tram sin vagn med blanka skenor,
så jagar samma fågel Lätt vid marken.
Till det som man särskilt fäster sig vid i
Landquists bok hör förutom det utmärkta
porträttet av Tavaststjerna behandlingen av
Gripenbergs och Runar Schildts diktning. Man
saknar däri författare som Yrjö Hirn och
Werner Söderhje’.m, den senare så mycket
mer som Alma Söderhjelm är med på ett
icke så litet hörn. Broderns »Läroår i
främmande länder» är ett prosaverk av rang och
synes mig ha förutsättningar att bli klassiskt.
En författare som behandlas väl knappt
äi-Gustaf Mattsson. Den som vill läsa mer om
honom hänvisas till Erik Kihlmans Svensk
nutidsdikt i Finland, en samling essayer som
även i andra fall kompletterar Landquists
framställning.
Fredrik Böök har i Fem porträtt tecknat
Valerius, göten Jacob Adlerbeth, Vitalis, fru
von Knorring och Louis de Geer. Alla ha
spelat en roll i litteraturen, ingen av dem
dock någon betydande. Endast Vitalis hör
med en handfull dikter till den levande
litteraturen. Över »Kusinerna» och
»Hjärt-klappningen på Dalvik» luta väl numera
endast forskare sina pannor, letande efter
litteraturhistoriska förbindelsetrådar, men vem
som helst kan med nöje och behållning läsa
om dessa romaner i Bööks framställning. I
essayn om Valerius firar hans konst en
verklig triumf, där är allt tillvarataget som kan
ge bilden liv och intresse för en sen
eftervärld.
I sin senaste essaysamling, Furstar och
rebeller, har Böök skildrat personer ur den
politiska historien, därvid enligt förordet
tillämpande på verkligheten det
betraktelsesätt som kritikern och humanisten är van
att bruka gentemot litteraturen.
Synpunkten är densamma som Knut Hagberg anlagt
i sina talangfulla porträtt av engelska furstar,
statsmän och krigare i essay samlingarna
Världens barn och Medmänniskor och senast i det
omdebatterade svenskhistoriska
kungagalleriet Av Vasarnas ätt. Självklart har den
historiske kritikern, om han fattar sin
uppgift som Böök och Hagberg, det vanskligare
ställt för sig än den litteräre. Överhuvud är
ju den historiska vetenskapen mindre exakt
än den litteraturhistoriska. Den senare äger
i det litterära dokumentet något att hålla sig
till som har mer av realitet och bestämdhet
än den historiska handlingen, vilken är
historieforskningens centrala föremål.
Något längre än vid dessa böcker skall jag
dröja vid Frans G. Bengtssons Litteratörer
och militärer, inte därför att den i och för
sig är mer betydande än en och annan av
dem, utan därför att författaren mera
deciderat odlar essayn som konstform — essayn
för dess egen skull. Han rör sig i dess form
så fritt som engelsmän och fransmän bruka
göra, lika gärna skildrande en
skogspromenad som ett strövtåg i Walter Scotts
romanvärld. Hans essayer sticka därför
fördelaktigt av mot andras, de äro mindre stereotypa,
ha inte karaktär av litterära standardartiklar.
Härtill kommer en annan god sak: han rör
IOO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
