Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Dekoratio 7i e 7i till Marius. Skiss av J o I171 E r i c s o~n.
Sagan Stor-Klas och Lill-Klas roar eller
rättare skänker mig en subtil njutning. Man
känner sig vara i urtiden, och jag kommer
ihåg från barndomen, att när Lill-Klas
berättar om hur vackert det var nere på
flodbottnen med friskare grönska och präktigare
boskap än som fanns på jorden, jag tyckte
det lät rätt trovärdigt. Då jag blev äldre,
gladde jag mig åt att händelserna voro lika
amoraliska som på Kasperteatern eller
egentligen »jenseits von Gut und Bose». Men den
av Gustaf af Geijerstam dramatiserade
sagan är ej lika bra. Roligt att se den var det
i alla fall. Det är, tycker jag, icke vidare
lyckat att scenen vrider sig för öppen ridå,
men eljes var sceneriet av Alf Sjöberg ofta
ovanligt stämningsväckande. Ett
mästerstycke i regi är scenen med bonden och klockaren,
denna historia från alla tider med den på mat
och unga bondhustrur lystne klockaren. Jag
vet ej vad klockare heter på gammalegyptiska,
men säkert spelade dylika mystagoger
samma profana roll under Memfis-perioden. Det
var en härlig frodighet, förenad med verklig
stilfullhet, över den uppsluppna hoppdansen,
och Signe Enwall, bondhustrun, var så
festligt munter och tokrolig, att jag blev litet
svartsjuk på klockaren—herr Anders
Henrikson, som dock spelade så bra, att man får
unna honom henne. Den där Lill-Klas—herr
Arnold Sjöstrand är en lyckans ost, tänkte
man sedan, då man såg hans hustru—Stina
Ståhle. Han hade något av ysterheten hos
ung nötboskap och besatt en trevlig och
stilriktig barnslighet. Undantagsgumman—fru
Schildknechts olycksbådande hånskratt
minnes man med verklig belåtenhet. Men kanske
var Stor-Klas—herr Sven Bergvall i sin
dumelakhet och sagoklumpighet den allra
stilfullaste av de uppträdande, och det vill ej
säga litet. Han hade något av ett trolls
mentalitet, och ett sådant skall vara fritt från
moral. Frågan är till och med om Lill-Klas har
nytta av några etiska riktlinjer. Gustaf af
Geijerstam införde Sankte-Per i sagan, men
han — vare sig nu det var helgonets eller
Geijerstams fel — kom med de klumpigaste
moraliska utläggningar, ibland så svåra att
till och med den himmelska åskan med fullt
skäl mullrade sitt ogillande. Det småviktiga
och beskäftiga hade Sankte-Per kanske fått
genom sin portvaktarplats. Inte ens herr Ivan
Hedqvist kunde få någon form på detta
sko-makarrealistiska och snusförnuftiga helgon^
Under mellanakten dansades slängpolska
omkring granen i foajén, och denna dans
passar mig, liksom jag önskar att alltid få ett
mystiskt och som jag hoppas tillåtligt nöje
av »Stor-Klas och Lill-Klas».
Ett starkt både exotiskt och konstnärligt
intryck fick man av den hebreiska
konstnärliga teatern Habima. Habima betyder scenen.
Efter en entusiastisk ungdomlig, något
amatörmässig verksamhet, som började i
Litauen, beslöt sig den hebreiska teatern att
ge föreställningar i ryska och österrikiska
städer och fick efter 1917 slutligen tillstånd
att spela i Moskva, trots att den icke ställde
sig i den bolsjevikiska propagandans tjänst.
Sedan den i Europa och Amerika spelat in
tillräckligt, begav sig det av iver för sin sak
glödande judiska sällskapet till det zionistiska
Palestina och blev här mottaget med rörande
tacksamhet. Glädjeeldar flammade på Gilboas
berg. Habimas upphov är väl närmast den
US
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
