Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
lard—herr Håkan Westergren. Herr Hovig
låter då genom löjtnanten och jungfruarna
inköpa hela upplagan, men förläggaren är till
den grad knepig och lymmelaktig, att han
trycker en ny. »Nyckelromanens» författare,
professor Ragnar Josephson, torde som
författare, bokhandlareson och
bokhandlarebroder förstå detta lika bra som någon men visste
också att en dylik sak går i publiken, som
blott tänker: Ja, de förläggarna äro ena
rac-kare. Nu genomför emellertid författaren det
briljanta och originella uppslaget på ett
särdeles lyckat sätt. Romanen verkar olika på
de olika personerna. Fröken Elsa Hovig blir
något misstänksam mot sin enkle men
präktige löjtnant. Sonen Sten—herr Sture
La-gerwall blir upprörd av att han i boken
tecknats som en yngling med brottsliga anlag, och
hans .ilskna försök att använda en pendyl som
tillhygge hade nog något av den verklighet,
som bildat sig efter litteraturen. Den som
emellertid resolut formade sig efter romanen
var den något bleka och beskedliga
husmodern, vilken i boken skildras som en slumrande
vulkan, ett erotiskt komplex, som det nu
heter. Det är festligt att se fru Ellen Hovig,
spelad av fru Ellen Appelberg-Collijn,
vilken, besatt av Venus och stimulerad av
boken, börjar lägga an på den rätt tarvlige
författaren Jenning—herr Edvin Adolphson, som
blir något perplex över den lidelsefulla ande
ban frambesvurit. Han meddelar till fru
Ellens stora förargelse och förödmjukelse, aft
damen i romanen är tecknad efter helt annan
person. Denna förträffliga idé av författaren
har på det mest kostliga sätt utvecklats av
den utmärkta konstnärinnan, som man med
glädje återser och vilkens intelligenta,
välbalanserade spel man ännu en gång fick
beundra. Vid sidan av henne var bankdirektör
Hovig—herr Erik Berglund den mest lyckade i
sin lugna, något fräcka bonhomie. Han hade
den rätta affärsförmågan att vända allt till
det bästa och fick av en av sina, skola de
kallas klienter eller kuggade kunder, den idén
att i stället för att stämma författaren taga
sig an boken och vid en stor middag
glansfullt berömma den som ett lyckat angrepp på
samvetslösa affärsmän och utgörande ett
välkommet led i folkbildningen.
En fyllighet av goda uppslag och en mängd
lustiga repliker roade åskådaren och visade
det jag trodde mig veta förut om Ragnar
Josephson: att man kan veta mer om
Nicodemus Tessin d. y-, än någon annan i världen
och ändå bygga ett lustspel så att det både har
arkitektur och samtidigt är roande och
hemtrevligt.
Kjolvägen av Neil Grant, väl översatt av
Märta Lindqvist, hade uppsatts med en sådan
smak, att man sällan ser så välgjorda
rumsinredningar som särskilt den första ens
på de bästa franska, tyska och engelska
scener. Näst uppsättningen kom spelet, och näst
efter detta kom i värde själva stycket. Det
började så bra men blev sedan litet för
fars-omöjligt för att vara komedi. Den rätlinige
sympatiske Mr. Richard Chalfont—herr
Hugo Björne har den allra vackraste, mest
glädjestrålande och välklädda fru—fru
Pauline Brunius. Då ban får höra, att han ej
skulle få en guvernörsplats på en Söderhavsö,
till vilken plats han hade alla
kvalifikationerna, utan att platsen skulle ges till en
oduglig aristokrat, gick den upp över öronen i
sin make förälskade hustrun upp för att tala
. med den avgörande personen Lörd Darnaway
—herr Rune Carlsten, och genom en något
kylig kyss och en serie av missförstånd
blir Mr. Chalfont guvernör. Den
spelevink-artade Lörd Algernon Raytoun—herr Jolin,
Brunius får ingen plats och utbryter
förtvivlad: »Hade jag ej varit son av en
hertig, så skulle jag fått platsen. När skall det
bli slut på denna olidliga klasskillnad?» Den
kärve men amoröse Lörd D. spelades av Rune
Carlsten med en något grimaserande men
lyckad komik. Hans otrogna maka Lady
Darnaway utfördes av fru Jenny Hasselqvist, men
hon var lika orörlig i ansiktet som hon
under sin dansöstid var rörlig i benen.
Barn sysselsätta sig mellan skolan och
läxorna med lek. Förälskade unga par
tyckas också i England kunna leka med
varandra. Fru Pauline Brunius gjorde
det med behag med sin präktige make.
Hon var också alldeles genomkostlig i
den falska situationen, då hon skulle för
mannens skull låtsas vara kär i lorden, och hon
gjorde ett riktigt nummer av tedrickandet och
toasttappandet. Herr Brunius är som odågan
Lörd Algernon — alla kunna väl ej vara
energijäklar — nästan lika charmfull som fru
Pauline.
Krasch är ett bra namn. Det är ej bara
barn, som fröjda sig åt smällar. Ekonomiska
katastrofer glädja innerligt bredvidstående,
som ej träffas av • några skärvor utan bara
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
