Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Genforeningsmonumentet i Köpenhamn. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C a r l G.
Laurin
direkt till medborgarnas hjärtan, som skall
vara icke blott fullödigt inför den
opartiska konstkritiken utan också sådant, att
det kan ha någonting att säga även till
gemene man. Det skall vara så klart och
lättfattligt, så utan några
konstbesynnerligheter, att det skall kunna verka genom
tiderna.
Lika fritt från den banalitet, som
finnes hos de flesta efter kriget och för
resten också före kriget utförda
nationalmonument i Tyskland, England, Italien och
även i Frankrike är det danska
Genfor-eningsmonumentet också utan någon
tids-moderiktning. En sådan blir efter tio, tjugu
år outhärdlig, och man får vara särskilt
tacksam för, att man sluppit något dylikt.
Liksom monumentet står över alla
danska partier i det som det vill uttrycka,
nämligen Genforeningen, så står den stil,
i vilken det är utfört, över alla -ismer,
också över nationalismen. Ty det finnes i
konstverket ingen utmaning mot någon.
Klassisk dansk ro och stillhet finnes i
gruppen. Det så talföra Danmark har i
några av sina bästa konstverk just det som
skiljer sig från patetisk och högljudd
framställning, nämligen tystnad och ro,
och däri utgör den ädlaste danska konsten
en motsats till mycket av den övriga
europeiska konsten, både den av de yttersta
dagarna och den av igår. Man kan, då det
gäller månget danskt konstverk, tillåta sig
den paradoxen, att det just talar genom
sin tystnad. Jag tänker då främst på en av
Hammershøis eller på en av Joakim
Skovgaards målningar, som ha så mycket att
säga till åskådaren.
Det är en egendomlig känsla att se ett
storverk — ty det är enligt min mening
Axel Poulsens monument — vara man kan
nästan säga begynnelsen av en
konstnärsbana. Poulsen har levat i stillhet, fjärran
från larmet och levernet, men inte från
livet.
Världskriget har i de stora
kulturländerna framkallat en massa skulptur i
fosterländsk riktning. Genforeningsmonumentet
är det allra bästa jag sett av det som efter
kriget tillkommit, av med detta på något
vis sammanhängande skulptur.
I Danmark, där åtminstone de inhemska
partistriderna ej sakna hetsighet, bör detta
fredens och stillhetens förhärligande i
konsten vara välgörande. Det är ett mycket
stort monument, men det har den
skillnaden från de flesta kolossalgrupper, att det
i alla fall egendomligt nog äger den
innerlighet, som man gärna vill finna i ett
konstverk, som skall uttrycka djupa och stilla
känslor.
För oss svenskar, som nu i hundra år
önskat Danmark allt gott och som i nära
sjuttio hoppats att det måtte få tillbaka
de danskar som önskade sig hem till riket,
är det en glädje, att »Återföreningen» fått
ett också konstnärligt fullödigt och
gripande uttryck i brons.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
