Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sinclair Lewis och problemet Amerika. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sinclair Lewis och problemet Amerika
ting alls utom pengar, tomtjobb, bilmärken,
sprit samt golf- och kortspel. Deras politiska
intresse inskränkte sig till en obestämd
fruktan för arbetarklassen. Kvinnorna voro för
dem endast sängkamrater, hushållerskor och
barnproducenter. Männen uträttade en hel
del, de hade bråttom, de övervakade andra,
körde bil och sportade — men de voro ej
intresserade för någonting utanför
hemstadens trånga horisont. Och New York? När
mr Dodsworths på en Parisbar uppfiskade
gode vän, den flygande reportern mr Ross
Ireland, under en blixtvisit i Manhattan
försöker sätta en kollega in i Europas
affärer och Asiens problem, mötes han av ett
mycket förstrött intresse. Men vännen hade
en hop viktiga nyheter att meddela. »Bill
Smith hade fått löneförhöjning med
dollars i veckan. Pete Brown skulle redigera
hockeyspalten i stället för Mike Magoon.
Edamrestauranten skulle få ny jazzorkester.
Skrivmaskinen Fishback hade gått upp 5
dollars. Ellen Whoozis, alla cocktailpartiers
självskrivna drottning, som gjorde
societets-reportage, skulle gifta sig med redaktören
för religiösa sidan... Tja, det var precis
som när jag kom hem till min kära hemstad
i Iowa efter mina första tre år i New York.
Den gången ville jag berätta för pojkarna
därhemma allting om Brooklyn Bridge och
immoraliteten, och de ville tala om Henry
Hicks nya motorkärra.»
En Londonvän till mr Dodsworth, som
fullständigt acklimatiserat sig i Europa, fast
han trivs bäst bland landsmän, skärskådar
problemet Amerika från andra sidor och
kommer till ett vida mindre nedslående facit.
»Hälften, kanske två tredjedelar av
amerikanska folket är de bästa människor på
jorden», menar ban, »de vänligaste, mest vaket
intresserade och de gladaste, trevligaste. Men
den återstående tredjedelen — det var de
värsta surkartar, de fjäskigaste
skvallerkä-ringar, de okunnigaste och anspråksfullaste
dumhuvuden som nånsin skapats. Manfolk
såväl som kvinnfolk! Jag skulle längta mig
fördärvad efter att bo i Amerika, om —!
Om vi blev av med förbudet, så att man
kunde få sig ett glas öl i stället för att
vara tvungen att dricka brännvin och
dunder ! Om vi slapp ta på allvar en hop
skrävlande, halvbildade predikanter och
journalister och politicusar, så att folk kunde lära
sig tänka själva i stället för att fösas hit
och dit av en hop intellektuella och mora-
liska poliser! Om våra gator inte vore så
hemskt ohyggligt bullersamma. Om det fanns
åtskilligt fler kaféer och åtskilligt färre
bilar... Halva vår klämmighet består i att
fara omkring och göra väsen och förlora
tid... Engelsmannen kan arbeta och arbeta
strängt, men han kommer inte på den
enfaldiga idén att arbete — av vad slag som helst,
för vad ändamål som helst — är ädelt i och
för sig. Och han skaffar sig något intresse
bredvid, så att när han drar sig tillbaka har
han något att göra — han avtynar inte på
ålderdomen av idel tråkighet som vi...»
Som man ser, har mr Babbitts historiograf
här avkunnat en dom över land och folk, som
rymmer åtskilliga förmildrande
omständigheter. Här föreligga betydliga medgivanden åt
de andtrutna försvarsadvokater, som velat
betrakta Svenska akademiens senaste val av
Nobelpristagare som en örfil åt Amerika.
Hela romanen om Dodsworth är ett
samvetsgrant försök att rättvist fördela ljus och
skuggor mellan Gamla och Nya världen, och
det framgår tydligt nog, att författaren
håller starkt på sina kära strykpojkar, framför
allt sedan de låtit sig europeiseras en smula
och blivit botade från alltför mycken
»vältalighet och optimism». Europa har heller
ingen anledning att fariseiskt slå sig för sitt
bröst inför den tavla av Amerika, som
Sinclair Lewis rullat upp och jämte honom en
stor skara amerikanska författare av de mest
skiftande individualiteter, men alla gripna av
samma omutliga och hänsynslösa
sanningslidelse : den elakt uppsluppne
Americana-samlaren H. L. Mencken i Baltimore, den
gravallvarlige, Zolabitet omständlige
Theodore Dreiser, den orolige excentrikern
Sher-wood Anderson, som slutligen upptäckt
småstadens poesi även i ett prosaiskt
nybyggar-samhälle, sedan den bittre gravskriftskalden
Edgar Lee Masters brutit isen, den konstlade
lyxtillvarons klarögda psykolog Edith
Wharton. Amerika har också sina stora läkare,
fysiker och humanister, trägna arbetare i
vingården, levande fjärran från vimlets yra i
sina laboratorier och studieceller.
Men det är icke eliten som sätter sin
prägel på ett folklynne. Den är sig
väsentligen lik i alla länder och talar samma språk,
ofta flera. Även denna elit ger oss likväl
Sinclair Lewis mer än en skymt av i
Martin Arrowsmith (1925). Men han är född
satiriker, och det är när han får handskas
med allmängiltiga typer för bred amerikansk
IS/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
