Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sinclair Lewis och problemet Amerika. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sinclair L e iv i s och problemet Amerika
grundlade sin författares världsrykte. Namnet
ßabbitt har nära nog utträngt Uncle Sam ur
allmänna medvetandet som skämtsam
beteckning på en hel nation, liksom mr Pickwick
ofta användes i stället för John Bull, då det
gäller att på samma sätt personifiera det
stolta Albion. Men mr Babbitt är också en
helt annan människa än den magerlagde,
gri-nige Uncle Sam med hans asketiska
Lincoln-fysionomi och trådslitna kväkarsyrtut. Mr
Babbitt är öppen och trind, glad och god och
full av hejahumör, en bussig och klämmig
kamrat med rockslaget fullt av klubbmärken,
men också och framför allt en knivig
affärsman, beredd att göra vem som helst »en
sju-himla tjänst» bara han varje år kan förtjäna
mer än året förut och därmed stiga i de
sociala graderna. Han är den moderne
ioo-procentsamerikanen, i vars förrum — för att
citera mr Coolidge — »hela den övriga
världen väntar på råd och hjälp», en heder för sin
stad och sitt land, eller, med andra ord: »den
Solide Medborgaren, människan som
standardvara, med standardfamilj och
standardumgänge, standarddygder och standardlaster» — för
att citera Ruben G :son Berg, som kvickt
karakteriserat typen i sin innehållsrika, alltför
litet uppmärksammade bok om Amerikas
moderna litteratur. Och likväl är satiren icke
förintande. Det har gått Sinclair Lewis
som det gått många andra verkligt stora
humorister: han har fattat sympati, en
oreflekterad, irrationell, spontan sympati för sitt
offer, slutligen förvandlad till hjälte och
martyr. Det visar sig, när det kommer till
kritan, att t. o. m. denna monumentala
maskinmänniska, som noga aktat sig för att
verka konstig genom att göra något han själv
verkligen ville göra men som inte alla andra
gjorde, har en förkrympt och förskrämd liten
själ, som lider under de tusen och ett
förbuden i frihetens lyckorike. Han vågar
hoppas, visserligen blott i enrum med den
revolterande sonen, på en lättnad i tyranniet
åtminstone för det kommande släktet. »Ta ditt
fabriksjobb, om du vill», säger fader Babbitt
till sin självsvåldige telning, som han
överraskat på sängen med en ung tös, familjen
ovetande vorden hans lagvigda hustru
kvällen förut. »Var inte rädd för familjen! Nej,
inte för hela Zenith! Inte heller för dig själv,
så som jag varit! Marsch framåt, min gosse!
Världen är din !»
Man behöver icke se sig länge om för att
finna den närmaste europeiska släktingen till
denna stortaliga, klipska och dollarglada
bracka, flödande av Carnegies optimistiska
hökarvisdom och Roosevelts patriotiska
skrävel, ganska geléartad inuti men utåt karsk
värre, insnörd som han är i mäktiga
hjordinstinkters järnkorsett. Det är det yttre
trycket som håller honom uppe. Därförutan skulle
han falla ihop till en oformlig massa, ty
någon egen personlighet har han icke annat
än i den rudimentära form, som framträder i
förhållandet till sonen. Men om han levat i det
kejserliga Tyskland i stället för i det
plutokra-tiska Amerika, hade han helt visst burit
rätvinkligt uppborstade mustascher och snaggat
hår, talat med smattrande kommandoröst och
blixtrat med ögonen mot »packet» som hans
majestäts trognaste undersåte. Mr George F.
Babbitt hade till äventyrs hetat Herr Doktor
Diederich Hessling, och han hade druckit
bayerskt öl i försvarliga kvantiteter för att
befordra idealistiska tänkesätt och krigiska
dygder, frikostigt ströende omkring sig
kärnfulla kejsarord om att »Deutschtum heisst
Kultur» och att »Blut und Eisen bleibt die
wirksamste Kur». Den »fria»
ioo-procents-amerikanen och den pickelhuvade
»undersåten» i Heinrich Manns fräsande elaka
karikatyr äro två likvärdiga representanter för
den nationalistiska yra hos gemene man,
som numera skummar högst på andra sidan
Atlanten, fast den begagnar andra
uttrycksmedel. Men liksom mr Babbitt i djupet av
sin själ döljer en godmodig och oförarglig
mr Pickwick, så torde nog herr doktor
Hessling inom sig hysa en ganska beskedlig tysk
Mickel, fast Heinrich Mann ängsligt
undanhåller oss hela sanningen om sin speciella
strykpojke. Han saknar nämligen den
humor, som den ännu blott 45-årige Sinclair
Lewis fått i arv av walesiska förfäder.
Men också han kan piska med skorpioner,
när han får fatt på en verklig rackare.
Därom är intet ont att säga. Elmer Gantry är
säkerligen en av de otäckaste figurer som
stå att uppleta i världslitteraturen. Han är
en amerikansk Tartuffe, professionell
slagskämpe och kvinnojägare, handelsresande och
präst i en person, en mänsklig saxofon, som
driver ut djävlar i församlingen genom att
ta dem i rockkragen och kasta ut dem, när
de inte vilja komma till Jesus. Han jobbar
i själar som mr Babbitt jobbar i tomter, och
han använder den moderna reklamteknikens
alla resurser för att mota in största möjliga
antal syndare i sin hjord. Därpå beror hans
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
