Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r i n
bli sömmerska. Själv hade hon en önskan,
som följde henne genom åren: att bli
författarinna. När hon hörde talas om hur pastor
Unger uppoffrade sig för en gammal
hjälpprästs skull, drömde hon om »att skriva
något vackert om pastor Unger» — en dröm
som realiserats, den såväl som den stora
författardrömmen. Då slutligen onda tider
närmade sig och löjtnant Lagerlöf inte hade
styrka att möta svårigheterna, önskade hon
sig för hans skull en framgång som
Kristina Nilssons. »Och jag önskar, att jag vore
vuxen och klok och lärd och mäktig och rik,
så att jag kunde hjälpa honom» — det är
bo-kens slutord. Om den kan sägas ha någon
huvudperson, någon hjälte, så är det löjtnant
Lagerlöf. Den röda tråden däri är
förhållandet mellan far och dotter. Vetskapen om
faderns sjuklighet ligger som en svag, nästan
omärklig skugga över skildringen, tills det i
sista kapitlet, som heter »Jordbävningen»,
blir klart att Mårbacka-idyllen är hotad.
När man från Selma Lagerlöf kommer till
Hjalmar Bergman, tycker man sig träda in
i en annan värld. Men det är ju samma värld,
det är till yttermera visso samma
mellansvenska bergslagsbygd som de två
författarna skapat dikt av, med hjälp av minne och
fantasi. Det är bara synsättet som är olika.
Selma Lagerlöf ser som få allt det som är
ljust och gott, det är bara vid sällsynta
tillfällen som blicken glider ut i mörkret. I Ett
barns memoarer hände det den unga flickan,
strax efter ett vredesutbrott, att hennes ögon
vände sig och hon såg in i sig själv, såg en
klipphåla med drypande väggar och
träskar-tad botten och nere i dyn något som rörde
sig: ett vidunder som stack upp huvudet,
belåtet över att slippa lös. Det gör samma
intryck att läsa härom i Ett barns memoarer
som när man hos H. C. Andersen stöter på
skräckvisioner sådana som den i sagan om
Den yttersta dagen, vari livet ter sig
såsom ett eländigt maskeradupptåg av
människor vilka söka skyla sina vidriga
diurfysionomier.
Vad som är undantag hos Andersen och
Selma Lagerlöf är det normala hos Hjalmar
Bergman. För hans blick glider livet förbi
som ett skräckblandat skämt, ett huvudlöst
upptåg. Andersen skulle om en sådan
diktare ha sagt att han fått en skärva av den
sönderslagna djävulsspegeln i ögat,
Strindberg däremot att han blivit född utan hinna
för ögonen, likt Främlingen i Brända tomten.
Hans Larsson, som sett på sina skånska
hemmabyar på det Lagerlöfska sättet, medgav
efter att ha läst En döds memoarer (1918) att
livet är sådant också, om man vill se på den
sidan av det och pressa det litet åt det hållet.
»Vi andra», fortsatte han, »antingen vi skriva
eller ej, pressa också, nämligen åt andra
hållet, inåt liksom, mot härden av det
mänskligt varma. Det är en slags ängslan i det
med, en självbevarelseinstinkt å egna och
mänsklighetens vägnar. Ingen känner rätt
den varma vrån som icke har förstått dem
där ute, de som irra i utkanten av
mänskligt liv, på gränsen där ljuset tar slut, så
att man mest ser dem som fantastiska
gestalter och ansikten och ögon som blänka
fram ur mörkret.»
Hjalmar Bergman skildrar livet i
utkanterna, människor som virvlat bort från
centrum och inte längre lyda förnuftets lagar i
sin rörelse. Han är lik den Strindbergske
Främlingen, som har för sig att han har varit
död, varit på andra sidan, och säger sig
vandra genom livet som en sömngångare på en
taklist. Skillnaden är bara den att han är
utan Främlingens hätskhet och skadeglädje.
Bergman hade överhuvud inte något av en
Strindbergs flinthårda sinne och kannibaliska
lust. Han var en mjuk natur, hans
inställning mot människorna var medkänslans, inte
hatets och föraktets. Man förlorar så mycket
genom att vara stursk, säger clownen Jac.
»Man kan till exempel aldrig förstå en
människa som man ser ner på. Och vad skall
en stackars clown leva av, ifall han inte
förstår andra människor och framför allt de
ringaste?» Bergman befann sig själv på glid:
personer som känt honom ha talat om det efter
hans död, och man har kunnat läsa det mellan
raderna i hans verk, bäst kanske i den sista
boken, Clownen Jac. Han var på glid bort från
livets centrum, och det var med hisnande
känsla och uppjagad fantasi som han
diktade sina romaner och skådespel. Jacs
filosofiske negerslav Longfellow brukar inte
denna bild men en liknande, när han skall
ånge den store clownens hemlighet. Var
människa har en stege som bestämmer
levnadsloppet, säger han, somliga ha korta stegar
som de ta sig fram med lätt och behändigt,
andra ha höga stjärnstegar, och de ha ofta
förtagit sig innan de nådde den sviktande
toppen. »Min husbonde», säger den vise
negern, »han är just en sån där stjärnsittare
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
