Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
med knäckt rygg. Ingen vet det och ingen
får veta’t. Men jag har ögon som ser —»
Bergman skildrade livet som en vandring
på taklisten, han berättade med förkärlek om
människor som drogos mot djupet och kände
svindeln, den paniska skräcken, om själar
som löstes upp och karaktärer som smulades
sönder. Men man märkte i senare år hur
han sökte sig in mot »härden av det
mänskligt varma». Han skrev en tidskriftsartikel
om Österlings diktsamling Jordens heder, som,
kanske vid första ögonkastet tedde sig
besynnerligt ansträngd, tillkommen i ett
behov att visa vänlighet. Men det låg mer i
den än så. Det var en exotiker och
excentriker som på ett tafatt, egendomligt rörande
sätt bekände sig till det hemvana, till det
som Tonio Kroger i Thomas Manns
konstnärsnovell ironiskt-vemodigt kallar »das
Leben in seiner verführerischen Banalität». I
artistromanen Clownen Jac får en
lantpa-tron vid namn Längsell representera det
enkla, trohjärtade, hederliga livet. Då
clownen skall analysera sina känslor inför en
sådan karl, vidgår han att han känner skam.
Patronen, som mellan sina oxar i sakta
mak vankar ut till höstplöjningen, är en bild
av »jordens heder». I en vanlig bonderoman
skulle den inte gjort något vidare intryck,
men när man möter den i en bok, där så
många andra krafter än denne mans och
dessa oxars äro i rörelse, kommer den att
framträda i förunderlig, symbolisk storhet.
Det finns ett par andra bilder i boken som
man stannar inför: scener med dramatisk
fläkt över sig. I den ena äger en uppgörelse
rum mellan patron Längsell och hans hustru,
som har ett barn med clownen Jac. Det
bytes bara några få, lugna ord, men man vet
att det står två starka naturer bakom orden,
och man har en intensiv känsla av det
ödesdigra i samtalet. Blir man icke alltför gripen
av replikerna, lägger man kanske märke till
ett litet fint sceniskt konstgrepp: fru
Längsell sitter med en hög av färgade lappar
framför sig, vilka hon repar till trasmattor,
och just som patronen fäller slutrepliken
dyker han med sin stora grova hand ner i
högen. Han säger, • medan han låter några
mjuka sidentrasor glida mellan fingrarna:
»Ja, Lillemor — så skulle vi ändå till sist —
bli riktigt — riktigt fattiga —» I den andra
scenen sitter patronen vid hustruns dödsbädd.
Hon bär smärtorna med ett leende som
ibland blir bittert ända till cynism, och han
plågas av detta leende. Han är religiös på
gammaldags vis och vill tala med henne om
de högre tingen.
Men han kunde inte, han kände sig så oändligt
mycket svagare än denna hårda lilla varelse, som
långsamt upplöstes i plågor. Han vågade icke. En
gång dä han satt och dovt och slött grubblade över
dessa saker, vände hon plötsligt ansiktet mot
honom, hennes vackra ögon gnistrade av förbittring
och hon utbrast i sträv ton:
Ja, du har det bra — du med din himmel och
din gud!
Blicken, rösten, orden, den plötsliga stöten för
bröstet knäckte honom. Han nästan toll framstupa mot
sängkanten och brast i gråt. Hon satte sig
mödosamt upp och tog hans huvud mellan sina händer.
Hon strök sitt ansikte mot hans, hon kysste hans
panna och hjässa. Det var den sista smekning,
fru Lillemor gav sin starke, muntre, tålige man.»
Detta hör till det mänskligaste som
Bergman diktat. Patronen döljer under en yta av
bullrande komik mycken finkänslighet och
klokhet, och hans hustru är av samma hårda
virke som farmor Borck i Farmor och Vår
Herre. De två befinna sig i livets mittpunkt,
medan bokens övriga personer virvla runt
under allsköns stoj och krumbukter. Hon har
visserligen också varit på glid, därom
vittnar hennes förbindelse med clownen, men
hon har behållit sansen. Mellan henne och
patronen finns det dock ett avstånd; när hon
ser på honom, ligger det något av
författarens egen respekt och förälskelse i blicken.
Han är inte någon nickande marionett; när
han till slut brytes ner av hustruns ord,
tycker man sig se ett träd som faller.
Clownen Jac är som helhet inte något
lyckat verk, det lika litet som Hjalmar
Bergmans andra romaner från senare år. Det är
mindre av levande fantasi i det än av
fantasteri. Den unge Bénbés upplevelser borta i
Kalifornien verka sådan där sprallig
amerikansk filmfars. Man har ett beklämmande
intryck av att en trött hjärna ohämmat
spinner vidare och att tråden blir allt lösare.
Men man läser historien om clownen Jac
som en märklig bekännelse av en man som
blivit mätt på diktens lindansarmöda. Man
gripes, men på samma gång förundrar det en
att han ännu har så mycket lust till
luftsprång och clowneri. Emellertid: Clownen
Jac blev verkligen författarens avsked till
dikten. Man får säga att det låg någon
mening i att hans bana avbröts här och inte
efter någon så intetsägande bok som Jonas
och Helen eller Lotten Brenners ferier.
Icke sedan Almqvists dagar ha vi sett en
1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
