Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
en himmelsk lovsång, som ett hosianna av
ljus omkring det enda som fanns steg
stjärnorna i mäktiga skaror upp kring deras
läger, fler och fler ju mörkare det blev.» Så
ha tusen bröllopsfester slutat, när de varit
som vackrast. Det kosmiska perspektivet, som
hos Lagerkvist synes ofrånkomligt, lyfter allt.
Man glömmer löständer och snarkningar, man
tänker när man hör det lyriska bruset i de
nyss citerade slutorden inte på att de gälla
den gamla flickan Frida och hennes Jonas.
Det är kärleken som talar i två själar. Allt
det andra är oväsentligt, tillfälligt —
själarnas maskeradutstyrsel. Det tillhör livet,
skulle väl Lagerkvist säga, det liv som har
en viss makt över oss, märker och
deformerar oss, men som aldrig kan helt besegra det
mänskliga i oss.
Den teoretiska grunden för
människoskildringen i »Bröllopsfesten» finner man i Det
besegrade livet, i en aforism som denna:
Lyssna efter det högsta och härligaste hos
människan, det ville han göra.
X en tid då det grävs i alla själens utmärker för
att finna hennes rötter, ville han se upp mot den
underbara kronan, den som dock lyfter sig mot
himmelen. I en tid då hon förnedrat sig, då
kampen mot livets herravälde blivii henne så
övermäktig, ville han tro på henne. Sörja med henne och
tro. Då skeptikerna jäser av förnöjdhet över sin
klokskap, över att se människan blottad i all sin
eländighet, den som de alltid förkunnat, som är
vad de bäst känner till, då ville han värja henne
för detta följe, jaga undan dessa hyenor som
skockas där det kämpats och lidits, där det ligger lik.
Vördnad för människan och tro på henne
är vad Lagerkvist anser vara särskilt av
nöden i dessa dagar. Han vill ta ordet från
själsanalytiker och skeptiker, som nu i lång
tid bokfört all mänsklig dålighet. I de fyra
noveller som sammanförts under rubriken
Kämpande ande har han gjort konst av
programmet. »Guds lille handelsresande» är
jämförlig med »Bröllopsfesten»; endast är det
franciskanska i berättarens syn på
människorna mer framträdande i skildringen av den
förfallne kolportören som omvändes till
frälsningssoldat.
Än mer betydande synas mig bokens två
övriga noveller: »Själarnas maskerad» och
»Uppbrottet». Den enas tema är kärleken,
den andras döden, och man finner i dem nya
bevis på hur outtömliga de två ämnena äro.
»Själarnas maskerad» börjar med att två
unga människor mötas på en restaurant, vid
supé och dans. Han är en hygglig gosse, utan
särskilda karakteristika, hon en vacker och
god flicka, men en aning låghalt, som fallet
ibland är med romanhjältinnor hos sådana
godhjärtade författarinnor som Fredrika
Bremer och Elin Wägner. Deras kärlek bildar
berättelsens innehåll, något annat har den
inte. Det är lyrik av samma art som
Hjärtats sånger. Man tycker sig också här lyssna
till en hjärtats sång, som börjar med ett sakta
gnolande, stiger och blir till jubel som
fyller rymden, tills den sjunker i trötthet och
oro och plötsligt brister. Sin höjd når den
mot en fond av toscansk sommar. De flesta
författare skulle ju stupat på något så
banalt som en bröllopsresa i Italien. Men La1
gerkvist är tillräckligt av diktare för att inte
behöva undvika det banala. »Vita nuova»,
säga de två, när de tryckta till varandra gå
på upptäcktsfärd i Dantes Florens: »Nytt liv
igenom kärleken.» Konsten har det gemensamt
med kärleken att den ger nytt liv. Några
sidor i denna historia rymma en kärlekslyrik
av så betagande friskhet, att man svårligen
finner dess like i nutida svensk diktning.
»Själarnas maskerad» är en kärleksdikt, en
romantisk kärleksdikt. Älskaren är lik de
gamla romantiska hjältarna, som inte hade något
vrke; han uträttar ingenting, lever bara för
henne, för kärleken. Det finns dock
realiteter i denna historia, som hålla den fast vid
jorden, hindra det hela från att förflyktigas.
Det är ju först detta att kvinnan är en
smula halt. Det är tråkigt och smärtsamt, men
blir i alla fall ett ringa ting i deras stora
lycka. Men något annat kommer så
småningom till: hon kan icke få barn. Detta skulle
inte intresserat någon romantisk berättare,
men blir här historiens viktigaste, ja
avgörande moment. Den saken kan nämligen inte
övervinnas, och så kommer det sig att
kärleksdikten slutar i grym tragedi.
Vad Lagerkvist ger i denna berättelse är
besjälad realism. Mycket i hans tidigare
produktion har för mycket »själ», är överspänt
och tillkonstlat. Annat är för grönt och grellt
i sin realism; det tyckes mig i någon mån
gälla ännu om den lilla romanen Gäst hos
verkligheten (1925). Vill man karakterisera
den konst som Lagerkvist nått fram till i
Kämpande ande, så händer det att man stannar
vid ett ställe i »Själarnas maskerad». Den
unge mannen tar avsked på natten, efter det
första sammanträffandet: »De stod inför
varandra på nytt, han såg henne igen, för första
gång sedan där inne, hennes rena skönhet
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
