Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A Ig o t
IV e r i n
med detta slutna, allvarliga över sig som gav
en så djupt personlig karaktär. Blicken hade
något strålande när den mötte hans. Sedan
tycktes den skifta, få mindre glans, mer av
värme i stället. Och ansiktet blev så
där underligt bart, så inifrån
levande, helt besjälat...» Liksom
detta ansikte ter sig nu hos Lagerkvist
verkligheten genomlyst av själ.
»Uppbrottet», som avslutar boken, är en
meditation snarare än en berättelse. Det är en
läkare, som får besked om att han bär på
en dödlig sjukdom och inte har långt igen.
Han finner sig till rätta i sin situation,
arbetar vidare, men tänker i mellanstunder över
vad som väntar honom. Han är inte gift,
har över huvud inga band vid livet. Han
älskar ingen och hatar ingen, är som
människa kemiskt ren. Det är ingenting
patetiskt över gestalten. Han är inte fast i
någon tro eller otro, men är sansad, ärlig och
ödmjuk, och därför finner man det värt att
sluta sällskap med honom på hans tankfulla
promenader. Vi få följa honom dag efter dag
ända tills sjukdomsprocessen är slutförd och
tankespelet avbrytes. Det är för övrigt
betecknande att det inte talas om sjukdomen
mer än nödvändigt, att man så gott som hela
tiden rör sig på det själsliga planet.
Sjukdomen är ju här egentligen till för att
avlägsna jordiska småintressen och inrikta
mannen på »de yttersta tingen»; den spelar
rollen av frigörande faktor.
Det ovanliga, det stora med en bok som
Kämpande ande är att man där rör sig i livets
brokiga maskerad och dock hela tiden har del
av själens rena element. Därför händer det
inte att det hela faller sönder i förvirrade,
döda detaljer, som det ibland gjorde för
Hjalmar Bergman i Clownen Jac. Det är ju
också det med Pär Lagerkvist att han icke
är fäsör, boktillverkare, som de flesta
författare nu för tiden. Han är en »kämpande
ande», varför det också kan vara honom till—
låtet att bruka den patetiska titeln på sin
bok. Han har kämpat också som konstnär,
med stoff och form, han har experimenterat
och inte alltid varit lycklig i sina experiment.
Även i Kämpande ande finns det formella
ting som man kan hänga upp sig på. Ett
exempel må anföras ur »Själarnas maskerad».
Dess hjälte reflekterar över sin tillvaro, över
hur tiden jäktar framåt och människornas
liv-blir till smulor:
Men inom oss ropar själen, kallar på oss . . .
Ropar på sitt liv.
På en eld att brinna i — en enda. En enda
flamma att stiga upp i och förklara sig i.–—
Vill bli till. Och vill bli ett. Ett . . .
Hörs knappt. För ropar stilla. Ropar som
med sin tystnad ... — — Märks som med att inte
märkas. Brinner liksom genom att inte brinna.
Det är ju något osyntaktiskt. Men det är
kanske pedantiskt att fästa sig vid dylikt.
Man får nog medge att Lagerkvist
experimenterat sig till ett språk, som i sin naiva
realism fördelaktigt sticker av från det
vanliga. Särskilt i »Uppbrottet» kan man iaktta
hur nära och naturligt det följer tankarna i
deras spel.
Bland höstsäsongens övriga roman- och
novellböcker är det två som förtjäna
framhållas. Vilhelm Moberg har fortsatt sitt
bondeepos Långt från landsvägen med en
andra volym, »De knutna händerna», som
når högre än den första. En betydlig
prestation är också Waldemar Hammenhögs
debutroman »Esther och Albert», vilken vann första
priset i förlaget Natur och Kulturs tävling.
Men dessa böcker skola tillsammans med
några andra av växlande värde och intresse bli
föremål för en särskild artikel.
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
