- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtionde årgången. 1931 /
178

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mademoiselle George och hennes svenska gästspel. Av Anna Lamberg Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Anna L a m b e r g Wåhlin

henne vara i fred! Jag skall inte skicka
henne till Sibirien för det.»

Och ändå var det kanske ej den
franska patrioten inom Mademoiselle George
som led djupast. Ty den som i detta
ögonblick representerade Frankrike i
Rysslands ohyggliga vintermörker, det var den
man hon älskat sedan hon var sexton år
och han den unge Förste Konsuln, halvt
sagolik, oemotståndlig, immense, som hon
så ofta skriver om honom. Nu såg hon
lyckan vika från honom, efter Moskva
väntade det långa återtågets fasor. För den
franska truppen i S :t Petersburg blev det
omöjligt att deklamera Corneilles och
Racines heroiska tirader från scenen med
vetskap om den hemska verklighet som varje
dag mötte landsmännen i den stora armén.
George skriver själv att man mitt i allt
detta bemötte henne »med en verkligt
oerhörd godhet», men hon kunde icke
övervinna sin längtan att återse Frankrike.
Kejsar Alexander löste henne från kontraktet,
och den 28 januari 1813 lämnade hon S :t
Petersburg tillsammans med en del av
truppen för att taga hemvägen över
Stockholm, där hon ville gästspela. Vad som
bestämt henne för detta säger hon inte själv,
det är att förmoda att hon fått ett anbud
på privat-diplomatiska vägar, hon hade ju
1808 genom ryske ambassadören i Paris
greve Tolstoj bakom ryggen på Napoleon
lockats till S :t Petersburg och
Alexander. Stockholmssocieteten var
franskbeto-nad, Sveriges kronprins var fransman, och
han hade ju dessutom ingått förbund med
Alexander året förut. Beröringspunkter
saknades sålunda icke.

Resan till Sverige mitt i vintern över
Ålands hav blev naturligtvis oerhört
strapatsrik, Mademoiselle George ger
fantastiskt dystra skildringar av öde klippor och
skogar, förföljande vargar och slädfärder
över för tunn is. Seglatsen över vattnet
förskräckte henne till den grad att hon
övervägde huruvida hon inte hellre borde

fara upp till Torneå och ned genom
Lappland. Sällskapet var allt emellanåt i
förlägenhet både för mat och nattlogis, trots
den stora påse med pengar och juveler
som George surrat fast vid den yngre
systerns arm. Efter tre veckor voro de
framme.

George Weymer, som ombyltad och
nedstänkt av landsvägssmuts gjorde ett föga
imponerande intåg i Stockholm, var då en
bland Frankrikes — vilket väl betydde
detsamma som en av Europas — största
tragiska skådespelerskor. Naturligtvis har det
sagts om henne både att hon var
oförlikneligt stor och att hon var en tämligen
medelmåttig och begränsad talang, man är
alltså fri att lägga sanningen var som helst
däremellan. Det är omöjligt att ur de
samtida franska vittnesbörden, ofantligt
partiska för eller emot som de oftast äro, få
en verklig uppfattning om hennes makt att
ge liv åt de tragiska gestalter hon tolkade,
skådespelarens konst lämnar ingenting kvar
som eftervärlden objektivt kan ta ställning
till. Det är ej endast olika personer som
bedömt Mlle George olika, man finner
ibland motsägelser i en och samma
skildring. Men ett finna alla fullkomligt hos
henne, den klassiska skönheten. Geoffroy,
som i Journal des Débats skrev lagar för
teaterkritiken och som ända sedan debuten
oförbehållsamt ställde sig på Mlle Georges
sida, ser henne som Diana vid Eurotas’
strand, huvudet högre än de omgivande
nymferna, och trettiosju år senare liknar
henne Théophile Gautier vid en profil på
ett mynt från Syrakusa eller Isisbilden på
en eginarelief.

Teaterpubliken och pressen i Paris delade
sig lidelsefullt i två partier, det ena för
George Weymer, det andra för Catherine
Duchesnois, som ehuru tolv år äldre
debuterade samtidigt. Det blev en strid icke utan
skandalösa uppträden tillställda mitt i
tragedierna av »anhängare» till den ena
eller den andra. Säkert stodo de båda hu-

178

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1931/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free