Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mademoiselle George och hennes svenska gästspel. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna L a m b e r g Wåhlin
olyckans dagar kommo. Sorglös och
levnadsglad växte hon upp i ett gott hem,
avhållen bland goda människor, och den
atmosfären omger henne andligen bela
hennes liv. Hon kom alldeles till korta bland
intrigerna vid teatern, och som nämnts
var det inga subtila snaror som utlades av
rivaler och fiender. George Weymer
kunde aldrig riktigt lära sig förstå elakhet.
Hon satt tyst i artistfoyern och lyssnade
på de andra aktrisernas maliciösa skvaller
om de frånvarande — och till de
närvarande för all del också, det gällde då bara
att vara ännu vassare och sockersötare.
Men så kan hon inte neka sig nöjet att
skildra dessa sköna och namnkunniga
damers spirituella giftigheter medan de frasa
in och ut allteftersom rollen kallar dem.
Det blir i hennes levande och muntra
skildring som en liten graciös och munvig seen
av Sheridan.
»Mademoiselle George»,
Marguerite-Joséphine Weymer, debuterade
femtonårig vid Comédie-Française, som
Clytem-nestre i Racines Iphigénie en Auiide. Man
skulle tycka att detta var ett paradoxalt
tilltag, men långt dessförinnan hade det sagts
om henne att de tragiska mödrarnas roller
skulle komma att bli hennes. Hon var
mycket storväxt, hennes skönhet var
skulptural och tidigt utvecklad till en mogen
kvinnas skönhet, hela hennes temperament låg
på det planet, och djup kvinnlig kärlek
kunde hon aldrig framställa övertygande.
Redan när hon som barn halvt på lek fick
spela i sin fars trupp, sade modern om
henne att hon kunde locka fram tårar när
hon fick göra riktigt allvarliga scener,
men blev ledsam och outhärdlig när hon
skulle spela någonting glatt. På den tiden
gjorde det henne alldeles detsamma vad
hon spelade, bara hon fick spela, ty att
hon var född för teatern, det tvingades
föräldrarna mot sin innersta önskan att
erkänna och finna sig i. Hon var till och
med född i en teater, och det under en
pågående Tartufe-föreställning. Det var i
Bayeux, där faderns trupp då spelade;
som direktör hade han bostad i själva
teaterbyggnaden. Georg Weymer var av tysk
härkomst, men hans hustru var fransyska,
hon spelade soubrettroller, medan hennes
make förutom truppens direktör också var
orkesterledare. Den äldsta dottern
Marguerite-Joséphine fick börja sin teaterbana
i Amiens, där truppen sedan under många
år blev bofast. Det var vid ett tillfälle då
kassan var mycket tom och direktören
förtvivlad såg sig om efter någonting som
kunde draga Amiensborna litet flitigare till
teatern som han hittade på att låta den
lilla flickan uppträda i en enaktsopera —
hon hade vacker röst, var förtjusande att
se, och framgången gjorde slut på
bekymren. Det hände ofta att skådespelare från
Paris, även mycket framstående, visade sig
på gästspel i Amiens, de fäste sig vid
den lilla glada flickan, och så blev hon
upptäckt. Det blev den berömda Mlle
Raucourt från Comédie-Française som
slutligen fann de »tragiska intentionerna»,
som George vanvördigt gäckande uttryckte
sig på tal om denna stora vändpunkt i
sitt liv. För all del, tycker hon, låt gå
för det patetiska. Men när det sedan
kommer till allvar, när föräldrarna
övertalats av den entusiastiska Mlle Raucourt
och det skall bli skilsmässa från fadern
och slut på den glada tiden i Amiens, där
alla hem stått öppna för familjen
»George» och ingen festlighet var tänkbar utan
de vackra och musikaliska ungdomarna,
då blev det många liélas. Roligt blir det
nog att bli stor artist och komma tillbaka
och hälsa på Amiens-väninnorna i stor
stass och åka i ekipage till teatern — men,
tillägger hon, c’est beau et souvent bien
triste.
Hon var förfärligt rädd för den stora
skådespelerskan och skulle i skräcken ha
lärt in vad hon än hade blivit uppmanad
till. Nu blev det i alla fall Aricies roll i
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
