Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mademoiselle George och hennes svenska gästspel. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ma demoiselle George
dessa sins emellan så olika konstnärinnor
debuterade först, den ena var ju nära
trettio år och var redan färdig, var vad hon
skulle bli — vad kunde det göras för
jämförelse mellan henne och en fjorton års
flicka? George, som jäktats mer än hon
tyckt om under den sista tiden, var
överlycklig, och så fann sig då hennes
lärarinna i att låta debuten beredas under ett
något lugnare tempo. Under den närmast
följande tiden infördes George hos hela
familjen Bonaparte, Madame Lætitia,
drottning Hortense, madame Bacciochi —
till dem alla inbjöds hon snart helt
familjärt, de ville höra henne läsa sina stora
scener, Lucien gav henne replikerna och
uppvaktade henne ganska träget. Förste
Konsuln träffade hon icke, och det var
hon glad över, hon svärmade naturligtvis
för honom, som hela Frankrike
svärmade för honom, men hon var alldeles
övertygad om att i hans närvaro skulle hon icke
kunna säga ett ord, hon skulle vara utom
sig av rädsla. Hon var uppfylld av
tacksamhet mot denna immense famille, som
räckte henne en hjälpsam hand då hon var
ung och stod inför början av sin ovissa
levnadsbana, och hon skrev på sin ålderdom:
jag har den djupa tillfredsställelsen att
veta att jag aldrig har svikit i min
tillgivenhet.
Den 26 november 1802 presenterades
hon av Mlle Raucourt inför
generalförsamlingen i Comédie-Française, som
behandlade henne moderligt och
uppmuntrande som om hon varit barn i huset, detta
enligt hennes egen berättelse. Dagen
därpå generalrepetition och ny uppmuntran.
»Mlle Raucourt var mera orolig än jag.
Jag var okunnig om faran, jag skrattade
och hade roligt åt alltsammans.» Och på
hemvägen sprang morgondagens
Clytem-nestra gatan fram som en okynnig pojke
och ringde på alla dörrar. Hon tyckte att
hon måste utnyttja de få timmar som
återstodo av hennes sorglösa och glada liv,
C l y te m nes tr e.
dagen därpå skulle ju allt det nya och
ovissa börja.
Hennes debut blev en stor framgång.
Teatern var fylld till sista plats, Förste
Konsuln satt i sin loge bredvid den sköna
och eleganta Josephine, hela familjen
Bonaparte var där, societeten, framstående
konstnärer — allt vad man kunde önska.
Även medlemmar av rivalens parti med ont
i sinnet. Men försöket att bringa
debutanten ur fattningen misslyckades,
publiken tog parti för henne, och Bonaparte
applåderade för att tillkännage sin
ställning gentemot ofoget. Han och Josephine
läto framföra sina lyckönskningar till Mlle
Raucourt för den framgång hennes elev
haft. Hon hade gripit alla med sin grekiska
statueska skönhet, sin behärskade fasta
diktion och det storstilade enkla lugnet i
sina rörelser och i sin deklamation av den
Racineska versen. De övriga debutrollerna,
i Tancrède, L’Orphélin de la C hine,
Cinna och slutligen Phèdre, som hon fann så
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
