Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mademoiselle George och hennes svenska gästspel. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna L a m b e r g Wåhlin
—■ Han var mycket snäll, mycket
finkänslig, han sårade inte min blygsamhet
genom för stor iver, han visade sig glad över
att möta ett skyggt motstånd. Ack, jag
säger inte att han var förälskad, men säkert
behagade jag honom, det kan jag inte
tvivla på. Skulle han annars ha fogat sig i
mina barnsliga nycker? Skulle han använt
natten till att vilja övertala mig?»
Till morgonen samtalade de, och ban
hade givit vika för hennes böner att detta
möte icke skulle bli till något annat, men
hon lovade komma tillbaka följande kväll.
Även detta besök blev enligt memoarerna
ett enda långt samtal, men vid uppbrottet
gav Konsuln sitt ultimatum: i morgon
efter teaterföreställningens slut eller
annars aldrig. Innan dess hade hon hunnit
göra klart för sig själv att hon hade givit
sig på nåd och onåd, att hon var förälskad
i Napoleon; men hon förstod också att hon
skulle bli slav i det nya liv som väntade
henne, att hon fick säga farväl till den
självständighet hon älskade så högt och att
hon alltid skulle komma att pinas av oro för
att bli övergiven. Det var icke någon lugn
lycka hon såg framåt till, och det var
heller icke någonsin en lugn lycka Napoleons
kärlek skänkte henne. I allt vad hon
skriver om sina möten med honom betonar
hon åter och åter hans ömhet och
hänsynsfullhet mot henne, hon har aldrig
annat än goda ord om honom, det är endast
de yttre förhållandena som skrämma
henne och göra henne olycklig.
Nu har jag alltså trätt in i en levande
tillvaro, ljuv för ögonblicket, men med mycken
ångest för framtiden! Jag skall alltid leva i
tvivel, kanske i svartsjuka. Vara svartsjuk om
en man som jag aldrig kan få träffa annat än
när han vill. Ja, man avundas äran — man kallar
det en ära — att bli uppmärksammad av
Konsuln. Det är härligt, det är storartat, men i
grunden är det sorgligt. Det vore bättre att
vara älskad av den som är ens like: man kan
förstå varandra, oförbehållsamt utbyta åsikter
och man har inte framför sig en palatsport,
som vägrar an låta en komma in annat än på
härskarens befallning. Ja, det är sorgligt, det
är sönderslitande; det är ett slaveri med
förgyllda kedjor.
Hon anförtror sig åt Talma, men han är
världsvis och råder henne att ta vad som
erbjudes åt henne, glädja sig åt det
närvarande och låta livet forma sig som det
gör och måste göra. Och så gick hon in
i sin ungdoms roman, som varade
oförändrad i två år, konsulatets sista. Det var
lysande och betydelsefulla år Frankrike
upplevde då, kanske de lyckligaste i
franska folkets historia dittills. Revolutionen
hade plöjt djupt, och marken var beredd
för nya och givande skördar. »Vi äro
färdiga med revolutionens roman», hade
Napoleon sagt vid konsulatets början, »nu
måste vi börja dess historia». Han
önskade locka fram alla nationens andliga gåvor,
och han möttes av en förväntansfull
mottaglighet hos ett folk som älskar glans,
ordning och en stark makt. Världen var
bländad av de franska segrarna, och inom
landets gränser arbetade Förste Konsuln
rastlöst på att återuppbygga
samhällsordningen, skapa reda och stadga av
förvirringen — det var en ljus och löftesrik
vårtid, och mitt i dess glans stod
hjältegestalten Napoleon. Det är inte underligt att den
sextonåriga flickan som hans älskarinna
kände sig lyft över alla den vanliga
världens mått och på samma gång tyngd,
nästan av skräck. Hon återkommer i sina
memoarer ständigt till det otillfredsställande
i att älska en man, till vilken hon aldrig
kunde gå driven av sin egen längtan —
hon hade bara att vänta på Constant. Men
alla veckor hämtades hon två eller tre
gånger, först var det till Saint-Cloud, sedan
till en liten entresol-våning i Tuilerierna.
För den store mannen var hon ett vackert
barn, en godhjärtad och okonstlad ung
kvinna, som aldrig ställde till några scener
och nöjde sig med att behaga honom.
Därför kallade hon också fram en
beskyddande godhet hos honom.
En stark lidelse var hennes natur icke
mäktig. Den hänryckning och smärta som
i en annan kvinnas mun skulle lagt Sula-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
