Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mademoiselle George och hennes svenska gästspel. Av Anna Lamberg Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ma demoiselle George
tiska skönhet skänkte den nya prosan en
linjeren relief, och samtidigt kallade dessa
roller fram en kvinnlig mjukhet hos
henne som hon förut icke visat. För alla de
skiftande, ofta motsatta egenskaperna hos
Lucrezia Borgia fick hon tonfall, som
kommo Victor Hugo att skriva, att »hon går
utan ansträngning från ömhet till
skräckinjagande patos, hon är upphöjd som
He-kuba och rörande som Desdemona». På
samma sätt i Marie Tudor: »från det
vackra leende med vilket hon börjar andra akten
till det sönderslitande skri varmed hon
slutar pjäsen finns det icke en nyans av
hennes talang, som hon icke på ett
beundransvärt sätt bringar i dagen i rollens hela
utveckling. Hon skapar i diktarens egen
skapelse någonting som överraskar och hänför
författaren själv.»
Ingen litterär tribut till Mlle George är
mera lysande än Théophile Gautiers. I
hans praktfulla stil blir hon som
Semiramis en titanisk drottning över en värld av
övernaturliga mått, vars mäktiga hand
lyfter de hängande trädgårdarna och som
härskar över halvgudar och ett folk av
konungar — som Lucrezia Borgia är hon
en leende kvinna med sammetsmjuk,
silver-skimrande röst för att sedan i sin hämnd
bli till lejoninna. För honom tycktes
hon tillhöra ett sagolikt och
försvunnet släkte, han ser henne som Cybele,
gudars och människors moder, med
den krenelerade murkronan, som den sista
representanten för en episk och
övermänsklig typ, som en staty av granit, ett
underbart monument att ställa på den grav
där tragedien för alltid ligger jordad.
Här borde Mademoiselle Georges
historia sluta. Men hon fick ej gå bort medan
m
Ro d o g 7i ne.
det romantiska dramat ännu var ungt,
medan lovorden ljödo omkring henne som en
av dess främsta tolkare. Hennes liv blev
långt, och lyckan följde henne icke. Sista
gången hon stod på scenen var den 17
december 1853 — efter fyra års frånvaro —
då hon på Comédie-Française spelade
Ro-dogune inför en generation, som med
undran erinrade sig hennes historia. Hon var
då oformligt tjock, men hennes ansikte
hade bevarat sin ädla skönhet. Sedan slogo
ensamhet och fattigdom samman över
henne.
Den 11 januari 1867 dog Mademoiselle
George — och hon, som var född under
Ludvig XVI :s regering och hade
debuterat under konsulatet, fick sin begravning
bekostad av Napoleon III.
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
